Scania
A Region in Europe

(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)

Peter Broberg. Född 1935 i Landskrona. Arkitekt, teknologie doktor och författare. Har utgivit böcker om arkitektteori, skånsk kultur och framtidsfrågor. Bl.a. "Drömmen om Scantopia", "Landskrona - staden i vinden" och "Insikter och utsikter från Scanungaland". "Skåningen som regional kulturbärare i ett större perspektiv" förekom i "Skåningar" utgiven av Skånska Akademien 1986. "Skåneland och regionalismen" och "Ett Skåneland - utan framtid" var införda som debattartiklar i Sydsvenska Dagbladet. "Flaggorna i Norden och Skåneland" förekom som bidrag till "Skånsk blandning" utgiven av Skånska Akademien 1988.

FYRA ARTIKLAR:

• "Skåningen som regional kulturbärare i ett större perspektiv"
• "Skåneland och regionalismen"
• "Ett Skåneland - utan framtid"
• "Flaggorna i Norden och Skåneland"

SKÅNINGEN SOM REGIONAL KULTURBÄRARE I ETT STÖRRE PERSPEKTIV

Vi stannar bilen vid trottoarkanten i ett bostadsområde i en nordvästskånsk stad. Området är byggt på 60-talet med en blandning av 3- och 6-våningshus i betong. Fasaderna är grådaskiga, taken är platta, fönsterna sitter i jämna rader och balkongerna har smutsgula fronter av plåt. Mellan husen ligger ödsliga gräsmattor med några enstaka träd och buskar.

Inga speciella karakteristika berättar egentligen var vi befinner oss. Vi kunde varit i Sundsvall, Göteborg, Kalmar eller Ystad. Endast gatuskyltarna berättar att vi är i ett svenskspråkigt område. Hade dessa skyltar inte synts så kunde vi varit i Berlin, Oslo, Århus, Toronto eller Glasgow.

Vi lämnar bilen och går genom en trist, mörk och fult färgsatt trappuppgång, upp till Jöns Jönsson. Han bor i en trea, möblerad med TV-serien Dallas som förebild. Tapeterna är blommiga, mattorna är dåliga kopior av äkta orientvara, möblerna är jakaranda och svart plastläder. I en liten bar i hörnet står whisky, gin, vodka och coca-cola. Hemmiljön är uppbyggd av inrednings-delar som kommer från Polen, Singapore, Portugal, Indien, USA, Skottland, Tyskland, Egypten och Japan. Materialen bakom sakerna är hämtade från Siams skogar, Bolivias gruvor, Indiens fält och Afrikas savanner. Gula, bruna, svarta, vita och röda människor har framställt produkterna som nått Nordvästskåne över alla världens hav och oceaner, längs kontinentala järnvägar och motorleder.

Jöns Jönsson ser på TV. Han har 17 program att välja mellan. På hustaket står en parabolskärm som fångar signaler från flera satelliter som surrar runt jordklotet. Programmen är huvudsakligen på franska, engelska, tyska, ryska och spanska. Till skillnad från tidigare visas väldigt många bra, informativa och spännande program. Arbetstiden har sänkts till 6 timmar om dagen så Jöns har god tid för TV och han ser också många av dessa inslag från världens alla hörn. Ena dagen är han djupt inne i Sumatras djungel, andra dagen på Hongkongs restauranger, så i New Yorks kulturliv eller på valforskning i Stilla Havet.

Hos Jöns Jönsson får vi middag. De kulinariska TV- programmen har lärt honom en hel del så han bjuder på krabb- sallad med Rehnvin och tournedo med pommes frites, franskt lantvin och legymer. Maten kommer från Kamtjatka, Sydeuropa, Mexico, Danmark och Skåne. Dryckerna från Tyskland och Frankrike. Kaffet från Brasilien och sockret från Västindien. Han har holländsk choklad och turkiska karameller.

I sin ungdom kunde Jöns Jönsson bara skånska; den lokala variant som talades i hans trakt. Den var fylld med gamla ord som visping och hylle och kreg och pantofflor. De rikssvenska orden var anpassade till den skånska språkmelodin och uttalet. Nu har Jöns gått på kursverksamhet och kan engelska ganska bra, lite tyska och franska också. Vardagsspråket är förvandlat. Han har förstått att skånska inte är fint, för folket från Skåneland som gjort karriär som chefer, artister eller andra höjdare, de försöker nästan alla dölja sin skånska. De lägger om satsmelodin, de säger "kanse" i stället för "kansche" och tar till sig alla huvudstadens uttryck. Det som hette påg och tös i Jöns Jönssons ungdom heter nu bara kille och tjej. Till och med slanguttrycken från Stockholm - det som kan kallas Mälardalens "is"-språk - har höjts upp till rikslikare. Man kan säga kompis, dagis, lekis, alkis, poppis, kondis, kändis, skådis, bästis och så vidare. För att inte bli ansedd som en "lantis" har Jöns Jönsson anammat detta språk och så gott han kan försöker han undvika sina skånska "r" och har glömt att ett pinga-svin är en igelkott.

Jöns förfäder skrev sitt efternamn Jönsön och i talspråket hette folk bara för 20 års sedan Jönsen, Hansen och Andersen. Lars och Hans uttalades med öppet "a", nu dominerar det djupa svenska "a"-et och folk heter för övrigt Patrik, Sonny, Kent och Janet. På många sätt ersätts det skåneländska med en kombination av stockholmska och engelska. Det "stongelska" språket utbreds och Jöns hänger med i det mesta.

Besöket hos Jöns Jönsson försiggår inte idag. Men det är inte heller någon avlägsen framtidsbild. Besöket äger rum 1995, om några få år. Det mesta av bilden är verklighet idag och trenden är tydlig; Jöns Jönsson, vars far kallade sig Jönsen, har nu en son som funderar på att byta namn till Månquist eller möjligtvis Moontri. Jöns tillhör en övergångsgeneration.

Kan begreppet hembygd ha någon som helst betydelse för Jönsson med Hondan i garaget, stockholmsslangen i munnen och TV-bilderna från jordens alla hörn i huvudet? "Hembygd, vadå hembygd" - säger Jöns Jönsson och rör runt i sitt brasilianska kaffe. Jag är ju svensk och världen borde vara ett land. Nästa år skall jag köpa en andelslägenhet på Costa del Sol och hälsa på min syster som är gift i Australien. - Egentligen kunde jag kalla mig Globala Joensson! Själva ordet hembygd är diffust för Jönsson. Han förknippar det inte med den stadsmiljö han lever i och ingenting i denna uttrycker någon särprägel som skulle skilja honom från vem som helst i andra liknande miljöer. Nämns ordet hembygdskänsla, upplever han en sådan som något antikverat, kanske till och med löjligt. Han är ju en modern människa som vävts in i den globala tillvaron och han kan väl anpassa sig till de flesta platser. Visserligen tycker han det är lite speciellt när han besöker den trakt där han växte upp - och där hans barndomsminnen finns - men samtidigt är han ju så "bekant med" JR från Southfork i Dallas. Serien har gått i repris på TV ett otal gånger.

En företeelse som den lokala hembygdsföreningen betraktar Jönsson med vänligt överseende. Han vet att hembygdsföreingarna växte fram under 1800-talets senare hälft när folket flyttade från landet till staden och då industrisamhället ersatte bondesamhället. Han har full förståelse för att man då sökte hålla minnena vid liv, men själv har han växt upp i staden och den har inte genomgått någon miljöförändring av liknande slag. Hembygdsföreningens medlemsskara har hög genomsnittsålder, för ungdomarna går hellre på discotek och detta säger mycket. Jönsson uppfattar budskapet klart - det signalerar att hembygden är på väg att försvinna som intressesfär.

Hembygdsföreningens föredragskvällar kan inte mäta sig med en bra videofilm, och de enkla föremål man samlat ihop i sitt museum gör inget intryck på ett uppväxande släkte som omger sig med den moderna industrikulturens smarta, skinande och kompetenta produkter. Vad är väl en samling bonderedskap ställd mot den senaste japanska foto- utrustningen!

Mot 1900-talets slut kommer hembygdsföreningarna att upphöra av brist på medlemmar, det tror Jönsson. De har då haft sin mission i ett sekel; de fanns i skarven mellan agrarsamhället och den urbana industritillvaron. Nu är de onödiga och han beklagar inte detta.

Den 21 mars 1995 störs Jönssons tillvaro allvarligt. Då får han med posten från Costa del Sol prospekten på det projekt där han skall köpa sin andelslägenhet. Ritningarna visar en bebyggelse uppförd i betong och tegel med plåttak. Husen ser precis ut som de trista hus som Riksbyggen uppför runt om i Sverige. Lägenheterna är likadana, bara lite mindre. Där finns entrédörrar i målad masonit, pivåhängda perspektivfönster och köksinredning från Ballingslöv. Plastmattor på golven och blommiga tapeter, precis som i Jönssons egen trerummare i nordvästra Skåne.

Detta var absolut inte vad han tänkt sig. För sitt inre öga hade han sett en vitslammad andalusisk by med munk- och nunne-taktegel, kakelgolv och jalusier i fönsterna. Åsnorna på gatan och bodega på torget. Jönsson upprörs av att man inte utformat projektet i enlighet med hans föreställningar om hur det borde se ut nere i dessa andalusiska trakter. Han betraktar det som ett rent svek. Ett svek emot honom som gått med föreställningen om den spännande annorlunda medelhavsbyn förankrad i sin romantiska vita blixtrande kultur.

Medan Jöns Jönsson har genomlevt 70-talet och 80-talet med sina semesterresor och TV-program hade en rad olika skeenden ägt rum i samhället. Strömningar som Jönsson hade märkt och sådana han inte hade kommit i kontakt med. Nästan omärkligt hade han glidit in i det globala produkt- och "kultur"- mönstret. Detta stora mönster med erbjudande av allt överallt och av kosmopolitisk likformighet hade han blivit en del av. Han såg också detta som positivt. Det var väl bra att man kunde få jordgubbar hela året och att han kunde gå i samma sorts jeans och boots som TV-idolerna i Dallas.

Nu är det emellertid så med information att den öppnar för vissa kunskaper och verkligheter, men utestänger andra. Jönsson som i all bekvämlighet hållit till godo med det som officiella massmedia sänt ut hade fått kännedom om det etablerade samhällets synpunkter. Därför hade han blivit utestängd från det icke-etablerade. Han visste inte något om det som spirade runt om i världens alla vinklar och vrår och som hade med övergången till ett efterindustriellt samhälle att göra. Två betydelsefulla saker som undgått Jönsson började att växa fram på 70-80 talen. Den ena var teknologisk och innebar att mikro-elektroniken skapades och öppnade för ett efter-industriellt samhälle. Möjligheterna att överföra information på alla områden ökade explosivt. Detta var bakgrunden för Jönssons 17 TV-program, men det revolutionerade nästan alla områden i samhället. Industrins processer kunde robotiseras, förvaltningar decentraliseras, hierarkier brytas om till nätverk, meddeltagandet ökas och mångfalden ersätta det gamla antingen-eller samhället.

Detta steg in i ett informations-samhälle innebar både att en hårdare centralstyrning kunde etableras och att ett mera mångfaldigt decentraliserat samhällsmönster kunde byggas upp. Plötsligt förelåg en betydelsefull valmöjlighet.

Den andra viktiga företeelsen var av kultur-social art och kretsade kring identitets-problemet. En medvetenhet omkring den egna identiteten hade alltid funnits. Sedan århundraden tillbaka hade det funnits folk och föreningar som slagit vakt om landskap, bebyggelser, språk, folklore och gamla näringar. Hembygdsföreningarna var en del av detta bevarandemönster. Men dessa aktiviteter hade haft ett starkt drag av konservatism. Det gällde att skydda det gamla från nutid och framtid - man arbetade som försvarare.

Efter andra världskriget har bilden kring identitetsproblemet ändrats. Rörelser har uppstått i alla de frigivna kolonialstaterna, där önskemålet om att lyfta fram den egna kulturen varit stark. Avsikten var att skapa ett eget fundament för en framtida utveckling. Med "Movement Ethnic" uppträdde plötsligt identitetsfrågan i attackerande form. Afrikanska folk gick i spetsen med deklarationen "att vår framtid kan bara byggas på våra egna naturliga och kulturella förutsättningar".

Tankarna spreds till USA där de svarta började få en ny självkänsla. Med Richard Haileys bok "Rötter" återfann man sin egen historia. Med slogan "Black is Beautiful" krävde de färgade en likvärdighet. Från USA:s svarta kom impulser till indianer, eskimåer, samer och andra folkgrupper. Plötsligt uppträdde en grupp av nomadfolk som kallade sig "Fjärde världen", med krav på kulturellt självstyre. Denna rörelse mötte i sin tur en gammal europeisk aktivitet.

I Europa har det sedan gammalt funnits folkgrupper och kulturer som liksom nomadfolken kommit i kläm när de moderna centralstaterna vuxit fram. Nästan alla Europas stater innehåller flera olika folkkulturgrupper. Oftast är staten bildad av en större grupp som erövrat ett antal mindre och därför finns det minoritetskulturer överallt. I Frankrike kallar folket vid Medelhavet sitt land för Occitanien. I nordväst finns Bretagne och Normandie med egna kulturer. Schweiz har fyra folk- och språkgrupper. I Spanien har Katalonien efter Francotiden fått regionalt självstyre och Andalusien, Galicien och Baskien är på väg. På de brittiska öarna finns England, Skottland, Wales och ön Man, som pariella politiska enheter. I Jugoslavien samlas sex olika folk med egna kulturer och så vidare.

Under 70-talet förstärktes aktiviteterna bland dess regionala kulturgrupper. Man fick också impulser från "Movement Ethnic", men för europeernas del var det oftast inte tal om att bilda nya fria stater. Här var det tal om att få kulturellt självstyre - det vill säga regional autonomi -- inom den stat de tillhörde. Katalonien blev här ett modernt exempel och det decentralt uppbyggda Schweiz stod som en historisk förebild. Man kan säga att medan man i Afrika och Asien bekämpade imperialismen som kommit utifrån, så fick minoritetskulturerna i Europa föra en kamp mot dominalismen som strömmat ut från huvudstäderna.

Alla huvudstäder dominerar de områden som de behärskar. Det är i huvudstaden den ekonomiska och politiska makten finns. Det är därifrån massmedia styrs och kulturlivet dirigeras. Det är i huvudstaden den största delen av kulturanslagen används. Därför utarmas också kulturlivet i statens övriga delar och den inom-statliga variationen förstörs steg för steg. Den moderna centralstaten har kontinuerligt gått mot kulturell fattigdom och motorn i denna avveckling har varit den centraliserade huvudstadsmakten.

De regionala folkkulturerna har således idag två huvudfiender. Den ena är de multinationella företagens globala produktmönster som gör produktmiljö och teknikutveckling likartad världen över. Den andra är kulturbyråkratierna och de centralpolitiska besluten i huvudstäderna. Detta är de regionala rörelserna runt om i Europa idag helt medvetna om. Mönstret är därför likartat och när friser, samer, walesare, kroater, korsikaner, ålänningar med flera, med flera, samlas till "de små kulturfolkens seminarier" som förekommer varje år, då kan man stå sida vid sida i kampen för en humanistisk och variationsrik värld.

Strömningarna kring identitet och regional kulturutveckling har endast nått Skåneland droppvis. Orsakerna är det svenska samhällets självcentrering och Skånelands svaga kontakter över Öresund. Men Skåneland har alla förutsättningar för att medverka i denna regionernas kamp för egenkulturell utveckling. Skåneland är ett område med en egen historia, ett eget statspolitiskt förflutet och med en egen folklig kultur. Fram till 1360 var landet ett autonomt kungadöme sju gånger. Därefter (och tidvis före) en del av DanaRiket. Mellan 1658 och 1720 ett generalguvernement med egen riksdag (lantdagen) och sedan en kulturellt hämmad och tidvis förtryckt del av SveaRiket. Skåneland - Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm - är kulturellt varken danskt eller svenskt. Därför är det inte heller östdanskt eller sydsvenskt. Invånarna är svenska (eller danska) medborgare, men kulturellt är de skåningar, hallänningar, blekingar och bornholmare. Det svenska riket eller SveaRiket har sedan 1500-talet byggts upp med mälarlandskapen (Svealand) som kärna. Flera kultur- och folkländer har erövrats. Med Götaland finns gamla band och på 1500-talet kom Småland under Stockholms kontroll. Så blev det Gotlands tur och de norska landskapen inkorporerades 1658. År 1720 bröts självstyre-avtalen med Danmark och med skånska lantdagen för Skånelands del. På 1700-1800-talen koloniserades Norrland och samerna fick sina reservat uppe i fjällen.

Flera av dessa länder inom det nuvarande SveaRikets gränser är inte naturliga delar av Mälardalens kultur och historia. Sverige är i grunden ett multikulturellt samhälle och har därför ett fundament för ett rikt, varierat, folkligt kulturmönster. Sverige skulle därför kunna bli kulturellt fantastiskt. Riket har gått i spetsen inom den sociala utvecklingen i många avseenden. Detta borde också kunna ske på det kulturella fältet.

Men detta förutsätter då verklig kulturell decentralisering. Det kräver likvärdig fördelning av kulturmedlen, full kulturell autonomi i Rikets olika kulturländer, ett antal helt självständiga Radio/TV-bolag, uppdelning och decentralisering av statliga verk för naturvård, byggande/planering, kultur/undervisning med mera.

Världen över sitter framtidsforskare och filosoferar över det globala samhällets framtid. De böcker och rapporter som kommer fram pekar ofta på att de moderna centralstaterna är för stora. Man anvisar uppdelning, självstyre, federativa mönster som lösningar. De som sysslar med modernt systemtänkande och utvecklingsfilosofi hävdar att monokulturer är mera utsatta för sjukdomar och begränsingar än de blandade systemen. De säger att all sund utveckling förutsätter variation. De hävdar att demokrati förutsätter olikheter ställda mot varandra. De pekar på att den teknologiska utvecklingen öppnar för en väldig decentralisering och för en folklig mångfald. Identitetsbehovet och tekniken kan samverka sägs det.

Den moderna centralstaten är som en veteåker. Alla plantor är lika, det finns bara en sort. Den är rationell, effektiv och lönsam. Men den måste skyddas med gift och blir biologiskt utarmad.

Det framtida samhället kan bli som en blomsteräng. Den är mångfaldig och i ekologisk balans. Olikartade individer kan växa där och de kan hjälpas åt att överleva. Tistel och prästkrage sida vid sida gör blomsterängen socialt tilltalande. Den utarmas inte, så på sikt är den mera lönsam och dessutom är den oerhört vacker.

För Skånelands del gäller att man fjärmar sig från att vara en variant i den Nordiska ängsmarken. Man är på väg att bli ett hörn i den svenska veteåkern. Liksom Jöns Jönsson accepterar man huvudstadens dominalism och den allmänna utarmningen. Man hävdar inte ens rätten till en egen historieundervisning. Man accepterar att regionens museala klenoder (till exempel Barumskvinnan) förflyttas till huvudstaden. Man låter landskapet och städerna bebyggas med svensk-normerade hus utan kulturförankring. Man tycker det är riktigt att folk sjunger på "tillämpad" rikssvenska och att Skåne, Halland och Blekinge benämnes Södra Götaland, trots att detta är ren förfalskning. Man firar Gustav II Adolf, en av Skånelands värsta fiender, och man ställer upp statyer av sina erövrare. Trots att man har en av Nordens äldsta flaggsymboler - den gulröda kulturflaggan - använder man den inte, och så vidare. Kulturorganisationerna - inte minst hembygdsföreningarna - undviker i princip att närma sig någon av de frågor som är kulturellt konfliktbetonade, sett ur "Storebror Stockholms" horisont. Man ägnar sig åt den folklore som är accepterad. Resultatet av att undvika de verkliga kulturella kampfrågorna blir då att ett menlöshetens skimmer sänker sig över hembygdsföreningarna. Sett med ungdomens mått saknas då det "sting" som andra idéella kamporganisationer har. Därför kommer ungdomen inte heller till hembygdsföreningarna.

Det skåneländska kulturlivets flathet gentemot huvudstadens storsvenska politik är emellertid långt mera allvarligt än tynande hembygdsföreningar. Djupast sett är det en accept av ett historiskt skeende där en befolkning låter sig omnationaliseras så att den föraktar sitt gamla anlete - här det skåneländska/danska - och stoltserar med sitt nya "vi sydsvenskar". En sådan accept ger ett för världens framtid mycket farligt budskap utåt till alla de som idag kämpar mot omnationaliseringar. Det är ett budskap som berättar att folk kan byta identitet och nationalitet om bara våld, förfalskning och propaganda utnyttjas i lagom portioner.

Det var till exempel så sedan äldsta tid i det danska riket, att den danske kungens livgarde rekryterades av göingar. Göingarna hade speciella förmåner och ända fram till 1658 skyddade de kungen i Köbenhavn. Efter Roskildefreden tvingades man i Danmark att organisera ett livgarde - i brist på göingar. Ättlingar till dessa göingar, "den danske konges mænd" står nu lika stolta högvakt vid den svenske kungens slott i Stockholm. Signalerna ut i världen är tydliga. Kulturarvet spelar ingen roll, säger detta märkliga budskap.

Hur skall dessa signaler tolkas av ester, palestinier, tamiler, kurder, basker, skottar, ålänningar och andra? Är det en skånsk lärdom som kan förmedlas: att låta våldet knäcka er och låta propagandan hjärntvätta er? Ni blir lika tillfreds med en ny nationalitet. Kulturella identiteter är som skjortor - de kan bytas!

Detta problemkomplex är besvärligt att hantera, men nödvändigt för folket i Skåneland att göra upp med, liksom det är en fundamental sak för världens framtid. Skall folklig kultur och bakgrund respekteras oavsett tid och plats - eller skall makthavarna inom politik, ekonomi och teknik forma framtiden efter sina syften? Framtidens samhällsstrukturer beror på svaret på sådana humanistiska basfrågor.

Framtidsforskarna ser världssamhället framför sig och talar för det variationsrika mönstret. De ser mot framtiden. Hembygdsföreningarna ser oftast inte ut över sitt härad. De arbetar för den egna identiteten, men de ser först och främst bakåt i tiden. Egentligen sysslar de båda med samma sak och har samma ideal. Men de når inte varandra. Mellan dem finns ett vacuum.

Det är detta vacuum Jöns Jönsson befinner sig i - bland annat därför att han inte kommit i kontakt med regionalrörelserna och framtidsforskarna. Det är här han lever med sin bekvämliga globala tillvaro, med sin coca- cola och sin japanska bil. Men det är också i detta vacuum som Jöns Jönsson är utlämnad med sin besvikelse över standardhusen på Costa del Sol.

Egentligen är Jöns Jönsson själv den felande länken mellan hembygdsarbetet och framtidsforskningen. Skulle han en dag upptäcka detta då kunde han bli betydelsefull som person i en kulturell folklig utveckling. En sådan upptäckt skulle då gå via medvetenheten om att han är skåning och som sådan bär på en pusselbit i den nordiska kulturväven. En pusselbit som behöver lyftas fram i kamp, så den kan få samverka med alla de andra bitarna i folkkulturens mönster.

Om på något sätt Jöns Jönsson skulle inse detta, då skulle han övertala sin son att byta namn - inte till Månquist utan - till Jinsen för så hette ju farfar i "vardagsspråket". Jöns Jönsson själv - han skulle gå med i hembygdsföreningen och där skulle han argumentera för att man blev en kulturell framtidsinriktad kamporganisation. En organisation som likt miljörörelsen och kvinnogrupperna satte mottryck på samhällets nivellerande och förtryckande krafter.

SKÅNELAND OCH REGIONALISMEN

Under senare år har regionalismen som begrepp trängt sig på. Detta nya intrång i samhällsbyggandets komplex av idéer sker inte utan vånda, därför att vi i regionalismen möter en kombination av något logiskt och självklart, som samtidigt bryter markant med sedvanligt tänkesätt. Våndan uppstår hos många människor som inser logiken, men inte orkar acceptera den.

Hos oss tillkommer dessutom problemet att folk i allmänhet inte känner till ens huvuddragen av den skåneländska bakgrunden. För många är det svårt att växla över från den storsvenska historiebilden, som skolan lärt ut, till en regional historiesyn. Och utan den egna hembygden som historisk bas och lojalitetsgrund är det besvärligt att hantera regionalismen.

Begreppet region har i dag i allmän debatt och inom olika vetenskapliga discipliner ingen klar definition. Man talar om Nordeuroparegionen, Öresundsregionen och Malmöregionen, och begreppet har således ingen relation till vare sig storlek, form eller innehåll. För regionalisterna står det emellertid mera klart. De förankrar sitt regionbegrepp i en kombination av geografiska, historiska och kulturella element med folklig utgångspunkt.

Regionalisterna ser de moderna centralstaterna som samlingar av regioner där varje region har sin egen särart, bakgrund och territoriella utbredning. Den franska staten, exempelvis, består av det egentliga Frankrike i norr, Occitanien i syd, en bit av Baskien, Bretagne och Normandie i väst och Elsass-Lothringen i öst. Dessa områden har vart och ett sin regionala identitet och/eller nationalitet.

För regionalisterna är det orimligt att vår framtida värld skall byggas på de centralstater som uppstått under 1800- talet eller att de olika samhällenas gränser framöver skall utgå från resultatet av gångna tiders militära och ekonomiska maktförhållanden. Dessa stater är i många fall klart okulturella och oekologiska i sina avgränsningar och "Berlin"-murar förekommer på många håll i olika former. Här i Norden kan vi peka på det geografiska Nordkalotten, identiskt med det kulturella. Sameland, som uppskuret av "Berlinmurs"- riksgränser.

I de nutida centralstaterna är det också allmänt att huvudstadsområdena dominerar statens provinser ekonomiskt, politiskt och kulturellt. Denna maktutövning kan betecknas som dominalism och ses som en inrikes motsvarighet till 1800- talets imperialism. Idag orsakar dominalismen allvarliga problem världen över och i verkligheten försiggår nu ett tredje världskrig mellan minoriteter och dominanta huvudstäder i många stater i alla världsdelar.

I brist på ett internationellt organ (typ FN) för minoritetsfrågor växer en del av dessa konflikter till svåra internationella problem. En intressant fråga är varför de politiker som verkar internationellt undviker att ta itu med dessa globala minoritetsfrågor. Kan det vara så, att de alla på hemmaplan har sina förtryckta grupper som hindrar en principiell politik? Denna dominalism vänder sig regionalismen mot och hävdar att den utarmar världen.

Regionalisterna vill givetvis verka för att alla minoitetsgrupper och regioner skall ha sina demokratiska rättigheter som kulturgrupper. Inre självstyre eller nationell frihet borde vara en självklarhet i demokratiska stater. Men så är det inte. En massiv propaganda förs idag av regeringar, massmedier och skolor mot den regionala demokratin.

Det är till och med så absurt att företrädarna för en region eller för en kulturminoritet, som vill ha sin regionala demokratiska rätt, blir kallade "separatister" och när de tar till samma våld som centralstaten, så är de "terrorister". En spansk centralnationalist är t.ex. all heder värd, men skam åt den baskiske regionalnationalisten!

Regionalismens huvudproblem är att centralstaternas huvudstäder har sina provinser i ett hårt kopplat avhängighetsgrepp. Att kämpa för sin bygds eller regions kultur och utveckling kan föra till konflikter med huvudstaden. Många inom näringsliv, forskning, administration och politik drar sig för detta. Det kan hämma karriären eller affären och det ser man ogärna. Därför bärs regionalismen oftast fram av obundna människor och av folk som inte är karriärorienterade. Men även personer med utvecklat sinne för kulturutveckling, social demokrati och en liberal hållning finns bland regionalisterna oavsett vardagslivets bindningar. Det som krävs är den egenskap som kallas civilkurage, och den finner man ju här och var i alla kretsar och i alla samhällen.

För några årtionden sedan var regionalismen utpräglat konservativ i sitt koncept. Man ville bevara särarter, språk och miljöer. De senaste 20 åren har emellertid en progressiv nyorientering skett bl.a. genom inflytandet från utvecklingsländerna, där det etniska elementet knutits till framtiden. Att utveckla sina egna rötter till en modern identitet uppfattas på många håll i dag som den enda hållbara grunden för de små folkgrupperna i ett stort och öppet världssamhälle. Regionalismen är den kulturella mångfaldens moder och kan bli de små folkens beskyddare.

Också konstaterandet av de gamla centralstaternas storleksproblem har bidragit till att främja det regionala tänkandet. Länge har man hävdat, att centralstater (typ Sverige, Frankrike, Spanien) är allför små för teknisk och ekonomisk utveckling och allför stora för demokrati och kultur. Detta bekräftas ju av marknadsutvecklingen och av de tvärstatliga teknologiprojekten å ena sidan och av de regionala/centrala konflikterna å den andra.

Regionalismen synes kunna uppställa ett koncept för den kulturella- demokratiska dimensionen som komplement till den överstatliga teknik- ekonomiska och blir därmed en del av framtiden - en progressiv kraft.

Överstatligheten och regionalismen kan hand i hand hjälpa oss in i morgondagen. För oss är ett Europa av autonoma regioner en attraktiv bild. En framtid, som dels är global, dels regional eller hembygdsförankrad, förenar helhet och mångfald och en sådan har många förespråkare.

Till regionalismens trådar bakåt måste man lägga linjerna framåt. Nutidens och framtidens befolkningsmässiga sammanvävningar och samarbetsmöjligheter har stor regional betydelse. Med exempel från våra egna bygder är det uppenbart att befolkningen söder om det småländska höglandet - dvs i hela Skåneland - är demografiskt, urbant och samverkansmässigt knuten till Sjælland och Köbenhavn.

För Skånelands framtid är Örestad inte bara en möjlighet utan den enda och avgörande möjligheten. Det är ingen historisk tillfällighet att Skåneland i 800 år tillhörde Danmark. Det är en geografisk självklarhet och en ekologisk naturlighet.

En politisk framtidsfråga för Skåneland, av hög dignitet, är att skaffa sig så mycken makt över egen aktivitet, att man kan samverka fritt och intensivt med Sjælland. Det gäller trafik, näringsliv, forskning, kultur etc. När man i det svenska Sverige påstår att "vad som är bra för Stockholm är bra för Sverige" - bör man i Skåneland markera att "vad som är bra för Örestad är bra för Skåneland och Norden".

För den regionala utvecklingen är Skåneland intressant som fenomen. Många hävdar i dag att vårt skånska område ligger utanför det regionala konflikttemat, det är integrerat i Sverige och befolkningen har kollektivt antagit svensk nationalitet. Detta kan ingalunda vara riktigt.

Skåneland svarar mot ovan nämnda kriterier - och kan således betraktas som en nation - och denna nation har en geopolitisk specialsituation i Sverige, såtillvida att den inte är geografiskt knuten till Stockholm och kulturhistoriskt sett inte hör till Sverige.

Kulturellt kan det heller inte vara den skåneländska befolkningens historiska mission, att ställa upp som paradexempel på att nya nationella identiteter kan tryckas på en hel provins. Det skulle vara kulturellt och humanistiskt förräderi mot balter, skottar, normander, kurder, sikher, afghaner etc. Det skulle också vara ett förräderi mot svensk demokratisk tradition.

Det mest uppenbara området, på vilket regionalismen bör drivas i Skåneland, är det kulturella området. Ett stort steg framåt vore att kulturellt bryta ut Skåne, Halland, Blekinge ur den stockholmska dominalismen och upprätta autonoma skåneländska kulturinstitutioner. Vi har i vår region 1/6-del av Sveriges befolkning och bör ha full bestämmanderätt över vår andel av alla kulturmedel. Ett sådant arrangemang skulle placera Skåneland på kulturkartan, styrka vår identitet och ge oss chansen att få folklig närkontakt med Danmark och Europa.

Kulturell autonomi för Skåneland skulle betyda mycket. Det skulle innebära ett rejält decentraliseringsprojekt i Sverige, upprättandet av topptjänster utanför Stockholm, kulturell dynamik i våra bygder och en reskanifiering i våra bygder av kulturen, turismen, byggandet etc.

Befolkningen här skulle vakna upp identitetsmässigt efter århundradens förljugenhet som invånare i det påförda "södra Götaland".

Regionalismen är ekonomiskt, politiskt och kulturellt av stort intresse för Skånelands folk, då vår framtid vilar i dess koncept. Vår förmåga att skaka av oss historiens centralstatstänkande och att tillvarata det regionala paradigmet i nordiskt eller europeiskt perspektiv blir avgörande för oss.

Regionalismen är för Skåneland.

ETT SKÅNELAND - UTAN FRAMTID

Sanningens ögonblick närmar sig för Skåneland. Sedan medeltiden då det skaniska landet var Nordens kulturcentrum har det gått bakåt. Roskildefreden 1658 flyttade oss över från det danska till det svenska riket, men detta hade kanske inte behövt medföra så stora problem.

Generalguvernementet Skåneland som upprättades efter freden, garantierna om kulturell självständighet som gjordes i freden och den skånska lantdagens inrättande kunde ha lett fram till att vi blev ett land i Sverige med makt över egna interna förhållanden.

I Stockholm omtalades Skåneland med uttrycket - "ett utländskt, men inrikes land" - och detta förhållande kunde ha utvecklats fram mot en modern autonomiform som möjliggjort att vi bibehöll den frihet som vår särställning - politiskt historiskt, geografiskt och kulturellt - berättigar till.

Men detta hände inte, utan i stället blev Skåneland en alltmera passiviserad utkantsprovins. Det öde som blir alla perifera provinsers blev också vårt.

Man kan anse att politikerna har svikit Skåneland. Men detta gäller inte det svenska rikets politiker i allmänhet, utan våra egna skåneländska. Dessa har steg för steg accepterat att i stort sett all dynamik och all makt flyttats från Skåneland upp till Mälardalen. De har också lärt sig att leva med en tynande skåneländsk kultur pressad av Mälardalens storsvenskhet.

Trots att en del av dem framträder i massmedierna och uttalar att det är viktigt att folket har en historisk förankring, så är fortfarande en ordentlig obligatorisk skånsk historieundervisning i skåneländska skolor en hägring. I Skåne, Halland och Blekinge lever vi utan en egen historia och de som har ansvaret kan inte skilja mellan vad som är svenskt och vad som är skånskt.

De senaste årtiondena har politikerna genom sin kraftlöshet försuttit möjligheten för en ny dynamik i Öresundsregionen. Den industriella utvecklingen och det starka affärslivet som borde finnas här saknas. Universitetet i Lund bromsas och högskolor läggs ner. Öresundstrafiken ges orimliga låsningar och all trafik riktas mot Stockholm.

Man kan fråga sig "Varför gör dom på detta viset?". Alltså inte de krafter som är förankrade norr om Smålandsskogarna, för där uppe i det egentliga Sverige där gör de allt för att förstärka sitt Svearike, sin Mälarregion och sin Huvudstad. Det är ju deras legitima mål.

Nej, frågan riktar sig till de politiska representanter som vi valt i Skåne, Halland och Blekinge. Varför accepterar de denna utveckling? Varför har de blivit Mälardalens slavar, som ödmjukt representerar en erövrad och utslagen provins här nere söder om det småländska höglandet?

I Danmark har sedan långt tillbaka folketingspolitikerna från Jylland och Fyn haft en tvärpolitisk samling som motvikt mot K benhavn. "Den gr nne front" kallas detta fenomen som icke utan framgång lyft fram "jydske" krav på en lång rad områden. Varför finns det inte här en motsvarande Skånelandsfront med ett markant tvärpolitiskt program omfattande kultur, ekonomi, undervisning, teknologi, industri, transporter, byggande etc. etc.

Och varför är det så långt mellan politiker som med kraft hävdar Skånelands sak? Det kan väl inte vara så att nästan alla de valda är centralister och Mälardalsunderdåniga passivister? Det kan väl inte vara så att de alla är så upptagna av karriären i den egna partiapparaten att de ligger lågt med de skånska frågorna? Så lågt att de inte stöter sig med partistyrelserna och därmed missar karriärmöjligheterna. Eller att de är så försvenskade, att de låter det "formellt korrekta" och välartade beteendet hålla den skånska kraften nere?

Det skånska problemet i dag är kristallklart. Vi utgör en naturlig, geografisk och urban del av Öresundsregionen med K benhavn-Malmö som centrum. Om Karl X Gustavs militära slödder hade trampat igenom isen på Storebælt, så hade dessa två städer i dag varit sammanbyggda och utgjort ett kraftcentrum i Nordeuropa. Skåneland hade varit huvudlandet i Danmark.

Nu är det inte så. I stället finns vi i ett SveaRike där allt görs för att Stockholm skall bli Nordens huvudcenter och detta innebär att Skåneland automatiskt blir en perifer utkantsprovins. Även om vissa "regionalpolitiska åtgärder" kan genomföras så är Skåneland dömt till en framtid utan framtid. Stockholms framgång betyder vår undergång.

Det är därför bilden är så klar. Skånelands eventuella framtid ligger endast i Öresundsregionens integration, i en öppen gräns mot Sjælland, i ett ökat nordiskt samarbete och i ett mer integrerat Europa. Vägen framåt går endast genom ett samarbete med Köbenhavn.

Den aktuella situationen är på intet sätt unik utan ett uttryck för det geografiska dilemma som Skåneland hamnat i. Det tunt befolkade och utbredda Småländska höglandet skiljer oss från Sveriges tyngdpunkter. Detta kan vi aldrig ändra på. Skåneland kan inte skäras loss och flyttas upp i Ålands hav nära Mälardalen. Och man skall akta sig noga för att tro att bildtelefoner, elektronik och linjeflygs tidtabeller kan ändra detta avståndsproblem. Vi är och förblir geografiskt och demografiskt knutna till Köbenhavn och Danmark och skilda från Mellansverige.

Kulturellt och historiskt är vi lika fast knutna bakåt i tiden och neråt i rötterna till en icke-svensk egenart. Även om man med lock och pock, med eld och brand och med uniformitetspolitik försökt att blanda bort korten, så är vi i nationaliteten skåneländare eller skåningar, blekingar och hallänningar. Att vi är svenska medborgare är en sak men vi är icke svenskar -- kulturellt sett.

Därför kan man både säga att "vi är som vi är" och "vi är där vi är". Detta dilemma uppstod delvis 1658 när banden över Sundet kapades och delvis 1719 när generalguvernementet definitivt skrinlades. Och valet mellan K_benhavn och Stockholm är lika aktuellt för oss som det var för 1600- talets snapphanar och friskyttar. Skillnaden är kanske att på 1600-talet då var det traditionen, vanan och de gamla banden mot väster och söder man slog vakt om, medan det nu på 1900- talet är framtiden och de nya öppningarna mot Norden och Europa vi måste kämpa för. Återigen behöver Skånelands folk välja mellan att vara kämpande snapphanar för sin egen bygd eller anpasslingar för Stockholms skull. Detta är en intressant, spännande och utmanande problemställning.

Kanske är den besvärande för dem som accepterat centralstatsmönstret som det nu är, men för folk som är regionalister eller nordister är framtidsbilden inte knuten till Sverige utan till Norden och Europa. Detta överstatliga synsätt ledde t.ex. medeltidens Skåneland fram till Kalmarunionen och för vår tid gäller att varje steg mot nordisk integration är bra för alla nordbor, men bäst för oss skåningar, varför vi borde vara ivrigast bland nordister.

Det största hindret för att välja rätt väg framåt för oss i Skåneland är emellertid vi själva och våra politiker. Så länge vi accepterar Stockholms expansion och Sverigeisolationen så är vi låsta. Så länge vi går med på att vara ett folk utan historia, utan egen kultur, utan motkraft, utan egna politiska innovationer, utan egna institutioner och utan politiska ledare som talar ett klart autonomt skåneländskt språk -- så är vi fångar av egen vilja i ett inskränkt modernt CentralmaktsSverige.

Runtom i världen finns det mängder med individer, organisationer och politiker som slåss för regional autonomi, kulturellt självstyre och äkta decentralisering. Men inte här i Skåneland -- "Varför gör vi egentligen på detta viset?". Varför väljer vi avveckling i Mälardalsregi i stället för utveckling i Öresundsregi? Tiden är mogen för att se klart på detta. Sanningens ögonblick är inne för Skånelandet!

FLAGGORNA I NORDEN OCH SKÅNELAND

Få kulturfenomen har under senare år fått ett så blandat mottagande som den rödgula flagga som i vardagsspråket kallas "den skånska". Denna flagga dök upp i mitten på 60-talet på bilar och flaggstänger, lite här och var. Många uppfattade den som en nykonstruktion, en kombination av ett gult svenskt kors och en röd dansk botten. Man såg den som en tidstypisk "ploj", något som passade in i det allmänna oppositionsmönstret mot etablerade institutioner och förhållanden.

Men flaggan, som rätteligen bör benämnas "Skånelands kulturflagga", har djupa rötter. När det nordiska ärkebiskopsdömet etablerades på 1100- talet och Lundabiskopen blev primas över alla de nordiska kyrkorna kom symbolen med det gyllene korset på blodets botten hit som processionsmärke. Ett exemplar av denna skånsk-nordiska kyrkofana från medeltiden hänger fortfarande kvar i Uppsala domkyrka. Förmodligen försvann flaggan efter reformationen, men när det skånsk- kulturella uppvaknandet kom under 1800- talets senare hälft, med Weibullarnas nya historiesyn, med hembygdsrörelsen och författarrenässansen, då plockade man fram den rödgula flaggan igen. Då lanserade Martin Weibull den som modern hembygdssymbol för Skåneland.

Flaggan kom också i bruk under 1800-talets slut och en bit in på 1900- talet. Kring första världskriget gick emellertid starkt konservativa storsvenska strömningar över bl.a. Skåneland och flaggan försvann. Man satte upp erövrarstatyerna i Malmö, Landskrona och Helsingborg och mycket skåneländskt trängdes undan. Hela det hembygdsförankrade trycktes tillbaka och den framväxande skåneländska självkänslan sjönk ihop. Denna kulturella avveckling fortsatte under andra världskrigets isolering tills fram på 60-talet. Vid den tidpunkten fanns det bara enstaka personer som använde skåneflaggan, men 60-talet får ses som vändpunkten, för därefter har det skånsk-kulturella komplexet varit i tillväxt och även flaggan har börjat användas mer och mer.

Det är intressant att se på den historiska flaggutvecklingen i Norden som bakgrund för det nya intresset för Skånelandsflaggan. Så sent som år 1900 fanns det bara två officiella flaggor i Norden, den svenska och den danska. Av dessa är Dannebrogen äldst och i dansk historia berättas, att den föll ner från himlen när Valdemar den store på 1200-talet erövrade Estland. I verkligheten var det Johanniter-ordens flagga som man övertog. På samma sätt med den svenska, som var Revals handelsflagga, en maktsymbol som det växande svenska Riket på 1500-talet inkorporerade i sitt symbolmönster. Båda dessa var år 1900 statsflaggor, den ena för Danmark-Island, den andra för Sverige-Norge. Det skall här påpekas att den speciella unionsflagga som gjordes för Sverige-Norge och som av norrmännen föraktfullt kallades "Sill-salaten" aldrig slog an samt att Finland hörde under Ryssland.

År 1905 tillkom så officiellt den norska flaggan. Den konstruerades med blå band, symboliserande de norska fjordarna, på Dannebrogen. I Finland hade författaren Zacharias Topelius redan på 1860-talet komponerat en flagga med färgerna hämtade från snön och de tusen sjöarna. Denna blå- vita duk blev officiellt erkänd år 1917 i samband med Finlands frigörelse.

År 1919 fick Island rätt att föra egen flagga på sina fartyg och denna flagga blev 1944 erkänd som nationssymbol och statsflagga. I och med detta hade de stater som sedermera kallat sig Nordens Fem Svanar fått sina symboler.

Men utvecklingen har inte stoppat med detta. Flera av "de fem svanarna" består av olika kulturländer som önskar markera sig också i flaggspråket. Det första minoritetslandet som lanserade egen flagga var Færöarna. År 1931 började man använda en flagga som komponerats av Færöiska studenter i K_benhavn och denna godkändes av danska staten år 1948. År 1954 erkände Helsingfors den åländska flaggan som då varit i bruk ända sedan 1920. Även Nordfriserna, som bor på danskt, tyskt och holländskt område har fått sin flagga, en gul duk med röd-blått kors erkänd. Den har varit i bruk sedan 1895.

Under 80-talet har två nya regionala minoritetsflaggor tillkommit i Norden. Dessa är Grönlands röd-vita solflagga, som stadfästes samtidigt som Grönland fick "hjemme-styre", och samernas flagga som komponerats och börjat användas under senare år. Till dessa regionala har också den nordiska flaggan sällat sig. År 1430 stadfäste Nordens Unionsregent Erik af Pommern en "riksens banner". Denna var en gul duk med rött kors och den antogs för användning. Efter Kalmarunionens upplösning föll den i glömska men har börjat användas igen på 1980-talet bl.a. av Föreningen Norden.

En sådan tillväxtprocess på flaggområdet visar en klar utvecklingstendens i riktning mot att varje kulturgrupp med ett definierbart landområde har sin egen flaggsymbol. I detta perspektiv synes det helt självkart att Skåneland också är representerat bland flaggorna. Skåneland, bestående av Bornholm och Skåne-Halland- Blekinge uppfyller alla de kriterier som krävs för att definieras som en speciell nation och kulturenhet. Skåneland har en egen historia, ett eget historiskt språk och en existerande specifik språkton, en speciell folklorik och byggnadskonst samt en välutvecklad folkmytologi. Man kan därtill tala om en egenstatlig bakgrund om man accepterar de sagohistoriska Skånekungarna, vikingatidens självständighetssträvan gentemot Danariket, 1300-talets personalunion med Sverige och Norge samt generalguvernementet efter Roskildefreden med egen skånsk Lantdag installerad. Att hela denna utomordentligt speciella bakgrund också bör ha sitt flagguttryck är lika självklart som det är för Åland, Færöarna och andra. Om denna symbol spelar rollen som en ren hembygdsflagga, som ett skåneländskt kulturellt samlingsmärke, eller som signatur för en eller annan kulturell autonomi, är en helt annan fråga. Denna fråga berör inte flaggan i sig utan den kutlurpolitiska situationen. Och frågan om vilken kulturell, politisk status Skåneland har är en mycket vanskligare sak att klara upp. Flaggan däremot är enkel sedd som kulturdemokratiskt fenomen.

Den skåneländska flaggans kulturella och historiska självklarhet svarar inte till befolkningens mottagande av den när den nylanserades på 60- talet. Den blev, när den kom fram som så många andra bortglömda och undertryckta skånska företeelser mottagen med överraskning. Man blev överrumplad och utmanad. Flaggans utseendemässiga paritet med de nordiska riksflaggorna och speciellt med den svenska gav den ett jämställhetsvärde med dessa. Hade Skånelandsflaggan sett annorlunda ut och inte varit en nordisk korsflagga, så hade ingen reagerat. Nu blev det annorlunda. Befolkningen klövs i tre grupper, en liten grupp som omedelbart tog flaggan till sitt hjärta, en annan liten grupp som tog avstånd från den nya symbolen och naturligtvis en stor grupp som förblev ointresserad och oberörd. Ett sådant reaktionsmönster på en frågeställning är inte ovanligt, men det finns element i reaktionsmönstret som är synnerligen intressanta ur skånsk kultursynpunkt.

Pariteten med den svenska flaggan gör att många uppfattade ett accepterande av Skånelandsflaggan som identiskt med ett avståndstagande till svenska rikets flagga. Detta betyder att man här inte klarar av en situation som den på de brittiska öarna, där man har "Union Jack" som rikssymbol, medan de i UK ingående kulturländerna England, Wales och Skottland har egna flaggor. Man klarar i det svenska samhället inte av en mångfaldig kultursituation, synes reaktionen att berätta.

Många skåneländare sökte inför den "nya" flaggan argument för att undgå det krav som den medförde, nämligen utmaningen att acceptera sin skåneländska kultur, identitet och nationalitet. Alla möjliga och omöjliga orsaker fanns att inte använda flaggan. - "Vi är ju svenskar nu" - hette det eller - "vi vill inte skapa konflikter", "vi vet inte hur grannar, vänner eller affärsbekanta kommer att reagera" etc. När Skånepartiet uppträdde och en kort tid använde den skånska flaggan i sin propaganda, fick antipersonerna ett bra argument. "Jag vill inte framstå som skånepartist" blev det nya svaret. Att Svenska Rikspartiet på samma sätt utnyttjade den blågula flaggan hindrade inte samma personer att flagga svenskt. Efter något år skaffade Skånepartiet sig en egen flaggsymbol, men på en bred front hade det kulturella Skåne blivit skadat. Här visade det sig att många av de intellektuella, akademikerna, kulturpolitikerna, oppositionsbildarna och andra som brukar leda kulturutvecklingen saknade civil-kurage. Hellre låta denna kultursymbol vara än att få några problem. Hellre låta det skånska ligga nere, än att gå i bräschen för det.

Helt annorlunda tacklade det kommersiella livet Skånelandsflaggan. Under 70-talet började den användas i reklamen för skånska produkter. Skånskt bröd, Skånerostat kaffe och andra produkter utnyttjade den möjlighet som låg i flaggan. Också inom idrottsrörelsen och föreningslivet tog man upp flaggan och det rödgula temat, så man kan konstatera att på vardagsnivå fanns det många som grep tag i den skånska möjligheten.

Starkast markerades flaggan av SDS, Skånelands största dagstidning, som i stigande grad blivit företalare för regional utvecklingskraft. "Skånes röst skall vara stark och klar" kunde man deklarera med helsidestäckande rödgul flagga.

Med sin regionala linje har SDS gjort en betydelsefull insats för att lyfta skånelandsflaggan upp över partinivå och fram i ett läge där den symboliserar ett sydskandinaviskt Skåneland med sin egen historia, identitet och framtid. Sammantaget är situationen för Skånelandsflaggan, nu 1988, fortfarande präglad av det blandade mottagandet och bristen på klarhet. Flaggan ses dock lite överallt i Skåne och på enstaka håll i Halland och Blekinge. Användningen ökar långsamt och kanske kommer om några årtionden också den rödgula fanan att vara officiell symbol, precis som flaggorna har blivit på andra håll i Norden.

Skånelandsflaggan som fenomen och katalysator av det skånska problemkomplexet är också ett uttryck för en problemtik som berör hela kultursamhället. Man kan ställa detta problem på sin spets genom frågan: "Skall det statspolitiska samhällets mönster styra kulturlivet eller skall kulturen vara fri i sin utveckling?". De flesta som är aktiva inom olika kulturella sektorer tar säkert ställning för ett fritt kulturliv obundet av politiska partier, särintressen, ekonomiska styrningar och statsnationella intressen. Trots denna allmänna inställning så accepterar de flesta en hård politisk styrning av kulturlivet. Detta visar sig med särskild tydlighet i det skåneländska kulturkomplexet. Det hålls hårt nere av svensk -- man kan säga storsvensk -- dominans, och kulturmänniskorna i Skåneland accepterar i huvudsak denna situtation. Undertryckandet tar sig många uttryck. T.ex. tillåts inte Skåneland som kulturenhet att synas. En så självklar sak som undervisning i den egna historien förekommer inte. Några ekonomiska resurser för skåneländsk egenart, typ språkundervisning, beviljas inte. Skånska sångare och skådespelare som inte vågar använda skånsk intonation är det vanligaste. Skånska namn på platser, gator, institutioner o.dyl. är ovanliga. Viktiga delar av Skånelands arkeologiska och museala skatter är förflyttade (bortförda) till svenskt kulturområde. För Skåneland naturliga samarbetsorgan med Bornholm och Sjælland finns inte etc. etc. Man undviker givetvis att använda begreppet Skåneland.

Som kulturenhet går Skåneland tvärs över statspolitikens uppdelningar, dess identitet är varken dansk eller svensk och på intet sätt stämmer kulturgränserna med riksgränserna. Trots detta förväntar man, att kulturlivet skall anpassa sig till det statspolitiska, till de maktpolitiska gränserna och till den dominans som utgår från huvudstäderna.

Kulturens uppgift är både att kultivera och att nyodla. Båda dessa aktiviteter måste ske på kulturens egna villkor, fritt från onödiga begränsningar. För den skåneländska kulturen gäller det att hävda sig gentemot historieförfalskning och okunskap, likaväl som gentemot global nivellering och kommersialisering.

Riksmanipulationerna från centralsvenskt håll måste motverkas och avslöjas. Ur rent kulturhumanistiskt perspektiv bör man se Skånelandsflaggan som en betydelsefull symbol och som ett positivt element. Med rötter i skånsk medeltid och med modern minoritetsutveckling som grund, bör man använda flaggan som symbol för regional kulturell frihet- den frihet som måste vara kulturlivets.

Det sägs att en flagga är vackrast i motvind. Är detta riktigt så är Skånelands kulturflagga en av de skönaste i Europa.

© SSF
 

Book Index

Main