Scania
A Region in Europe

(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)

Werner Persson. Född 1940 i Esarp. Adjunkt i Dalby. Verkar för regional, historisk kunskapsutvidgning med utgångspunkt i det växande intresset för hembygdsforskning. Bosatt i Lund. Werner Persons bidrag till denna bok är en något avkortad version av hans akademiska uppsats framlagd på seminarium vid Lunds Universitet, Historiska Institutionen, i april 1988.

Om Regionalism och etnisk nyväckelse i Västeuropa.
Identitetsfrågor, hembygdsboom, revitalisering.

I N L E D N I N G

BAKGRUND
Från och med början av 1960-talet har nationalistiska och regionalistiska rörelser världen över tilltagit markant i antal och intensitet. Man kan tala om en regional boom. I "tredje världen" finns det gott om exempel på hur nationalism/regionalism gett upphov till uppslitande och långvariga krigstillstånd under den efterkoloniala tiden.

Det står klart att det från 1960-talet uppstått en rad etniska eller regionala eller etnoregionala konflikter och spänningar även i Västeuropa vilket kommer att påvisas i texten.

Denna etnoregionalism eller etniska nyväckelse kan kanske sägas vara relevant för Skånes del. Detta tänker jag i viss utsträckning pröva.

SYFTE
Jag har två syften med denna studie. För det första vill jag belysa och i någon mån analysera den etniska nyväckelsen. Denna och det växande hembygdsintresset kopplat till annan kulturell revitalisering och till regionala politiska rörelser utgör den regionala boomen.

Mitt andra syfte är att utifrån den inledande teoretiska och analyserande delen beskriva situationen i Skåne. Kan man tala om det speciellt skånska? Finns det en skånsk särart? Särskilda skånska rötter? En skånsk mentalitet? Skånskt språk? Skånsk gemenskap? Symboler? Självklassificering som skåningar? Sammanfattningsvis; kan man betrakta Skåne som en historisk region och påstå att det finns tillräckliga kriterier för att räkna in Skåne bland de etnoregionala rörelserna?

MATERIAL
Det teoretiska underlaget är hämtat från många håll, t.ex. har dagspressens artiklar om förhållandet mellan Mälardalscentrum och Skånelandsperiferin haft betydelse som influens och som exempel.

Annars har professor Sven Tägil bestått med teoriunderlag i 'Regions in upheaval' och i uppsatsen 'Nationalstaten i kris'. Av Tägil har jag också läst en reseskildring där landskapet ses med skånsk-danska historiska ögon. På samma tema och kanske än mer utarbetat spinner Palle Lauring i 'Danmark i Skåne'. Spännande läsning!

Den nyetniska väckelsen har strukturerats av Erik Allardt, sociologiprofessor i Helsingfors, i boken 'Språkgränser och samhällsstrukturer'.

Principiella infallsvinklar på regionalitet finns i etnologen Anders Salomonssons avhandling 'Gotlandsdricka'.

Den som riktigt vill sätta sig in i Skånes historia måste läsa dansken Knud Fabricius stora verk 'Skaanes overgang fra Danmark till Sverige'. Numera finns också Gösta Johannessons 'Skånes historia' att tillgå som uttömmande handbok.

Skånska särdrag som språkliga eller kulturella relikter behandlas främst av etnologerna. Detta gäller också revitaliseringen dvs. återupptagandet av seder, bruk och traditioner från äldre tid. Professor Nils-Arvid Bringéus 'Matkultur i Skåne' och 'Skånska årsfester' är innehållsrika och synnerligen underhållande.

Slutligen vill jag nämna arkitekten och skåneaktivisten Peter Broberg. Han har publicerat rader av artiklar och flera böcker över temat kulturell och regional frihet för Skåne. Den hittills mest betydelsefulla får kanske 'Drömmen om Scantopia' anses vara.

Intresset för skånsk historia och kultur är i tilltagande och detta förmärks inte minst i bokfloden där nya böcker om skånska slott eller skånska skrönor numera dyker upp regelbundet.

OM REGIONALISM OCH ETNISK NYVÄCKELSE I VÄSTEUROPA. IDENTITETSFRÅGOR, HEMBYGDSBOOM, REVITALISERING M.M

Allmänt om västeuropeisk etnisk mobilisering
Finns det verkligen underlag för att tala om aktiv regional verksamhet och etnisk nyväckelse i Västeuropa fr.o.m. 1960-talet? Jag finner att det otvivelaktigt är så. Vi har inte kunnat undgå yttringarna i massmedierna. I en del fall har vi mött ytterst spektakulära händelser då separatiströrelser utfört terrorhandlingar utan hänsyn till utomstående offers liv och lem.

Allardt har ställt upp en tabell över graden av etnisk mobilisering hos europeiska etniska minoriteter. Den etniska mobiliseringen är en hopsummerad faktor av politiska våldsdåd tillsammans med förekomsten av ett etniskt parti. Man kan också utläsa vilka folkgrupper som agerar på basen av små, medelstora eller stora resurser. Det gäller språkliga, ekonomiska och politiska resurser sammantagna. Basker, katalaner, flamländare, valloner och sydtyrolare nämns i gruppen med stark etnisk mobilisering. I mellangruppen finner vi färingar, ålänningar, occitaner m.fl. Med svag etnisk mobilisering räknas bl.a. nordiska ländernas samer in, även grönlänningarna platsar här.

Någon skånsk etnisk minoritet tar inte Allardt upp. Den skånska etnoregionala aktiviteten har uppenbarligen inte varit tillräckligt känd och tydligt yttrad vid slutet av 1970-talet för att få plats bland Allardts folkgrupper.

I anslutning till ursprungsfrågan om vi kan fastslå förekomsten av en utbredd nyväckelse, så konstaterar Allardt i första kapitlet: En ökad aktivitet bland etniska grupper, dvs. grupper med språkliga, kulturella eller rasliga särdrag, har tydligt kunnat observeras i många tekniskt utvecklade och industrialiserade länder under 1970-talet. Den ökade aktiviteten har varit särskilt påfallande inom etniska grupper med klar regional, geografisk förankring. Den politiska formen för intensifieringen av den etniska aktiviteten har också främst bestått i s.k. etnoregionala rörelser som ställer krav på självstyrelse eller åtminstone någorlunda självständiga sociala institutioner.

Han är inte förvånad över aktiviteten och konflikterna i tredje världen under 1960- och 70-talen. Med den koloniala bakgrunden och dess ofta okänsliga och lineära gränsdragningar i minnet, så är detta också förståeligt.

I sin artikel 'Nationalstaten i kris?' (1987) skriver Sven Tägil: På senare år har de etnoregionala konflikterna emellertid blivit allvarligare, mera djupgående, och de har tillväxt i både antal och omfattning. Vi upplever idag en etnisk eller nynationell väckelse som drar fram genom världen praktiskt taget överallt, i Europa - nationalitetstänkandets urhem - likaväl som i andra delar av världen, i-länder och u-länder inräknade.

Tägil, som specialiserat sig på konfliktforskning, ser den etniska nyväckelsen som en konfliktförutsättning fast av olika grad och styrka, beroende på förutsättningarna. Det skulle kunna diskuteras om en etnisk grupps aktivitet av kulturellt slag, med återupptagande av språk, revitalisering och folklore som huvudsakliga inslag, verkligen behöver ge upphov till konflikt av politisk art.

Min åsikt är att man kan tänka sig en etnoregional rörelse med starka resurser men med svag etnisk mobilisering, där den kulturella ambitionen är ledande och där andra inte lider skada mer än möjligen något prestige- eller statusmässigt.

Baskien och ännu mer Katalonien i Spanien har uppnått långtgående etnoregionalistiska mål i fråga om självstyre. Dessa två exempel visar på betydelsen av en tydligt urskiljbar historia och ett eget språk eller dialekt inom ett avgränsat territorium, som starkt pådrivande faktorer för aktiva etnoregionala rörelser.

BEHOVET AV EN IDENTITET
Som historielärare har jag fått göra klart för mig vad som kan vara meningsfullt med historieundervisningen och vilken målsättning den bör ha. Jag har framför allt tagit fasta på ämnets möjligheter till att verka identitetsstärkande. Behovet av en tydlig identitet har också ökat i vår nutida både rumsligt och socialt sett mobila värld. Ungdomar, men också vuxna, trängtar till en fast förankring i tillvaron. Något av detta kan uppnås genom att människor upplever en tillhörighet till en etnisk grupp eller till en region och dess lokala historia.

Detta uppdämda behov har under 1980-talet bl.a. kanaliserats i ett utbrett lokalhistoriskt intresse.

Några tyska historiker har undersökt hembygdsintresset under de senaste åren med inriktning på vilka uttalade eller underliggande faktorer som frammanat detta aktuella intresse. De har publicerat sina resultat och tankegångar i skriften 'Heimat oder Region'.

Frieder Stöckle ser på identitetsbehovet. Stöckle menar att hembygden signerar en längtan efter överskådliga rumsliga, sociala och tidsliga områden. Individen vill känna bekantskap. Den komplexa tillvaron reduceras och hembygden förmedlar en skenbar säkerhet, särskilt i kristider. Detta innebär att man nuförtiden gärna förgyller livet i den förindustriella byn. Bygemenskapen framställs som harmonisk i de flesta avseendena.

Stöckle anser att negativa existentiella faktorer skapar motrörelser hos individer. Dessa motrörelser kan vara av två slag: a) Individualisering, vilket innebär att individerna drar sig tillbaka till nischer. b) Kollektivisering och deltagande; medborgarna söker möjligheter till att delta i planering, beslut och handling. Dessa möjligheter står till buds inom hembygden eller regionen.

Allardt förklarar på liknande sätt sökandet efter etnisk och regional identitet i grupp och i småskaliga sammanhang.

Språkliga och kulturella minoriteter har överallt i Europa vaknat till nytt liv under 1970-talet. När storsamhället tränger på och teknokratiseringen och byråkratiseringen gör det allt svårare att upprätthålla mänskliga kontakter erbjuder gruppbildningar i stil med de språkliga minoriteterna anknytningar till en mänskligare och mera livsnära livsstil. Minoritetspositionen medför många slag av problem men den kan också hjälpa människan att finna rötter och identiteter, att tänka på hänsynen till små enheter, att tro på att framtiden kan ligga i våra egna händer o.s.v.

Alltså kan den regionala identiteten sökas och behövas p.g.a. att regioner har eller tror sig ha otillräcklig kontroll över sina egna resurser. Anledningen till regional aktivitet kan vara en avsikt att få större resurser till regionen.

CENTRUM - PERIFERIPROBLEMATIK
I det närmast föregående har det bl.a. angivits ekonomiska orsaker som drivkrafter för regionalism. Det förefaller emellertid som om kulturella faktorer som språk, gemensam historisk bakgrund, seder, traditioner, bruk och faktiskt också ideologier spelar betydelsefulla roller i sammanhanget.

En centrum -- periferiproblematik kan man se åtskilliga exempel på i dagens Västeuropa. Frankrike, Spanien, Österrike, Storbritannien, Danmark och även Sverige är alla länder med en dominerande huvudstad som i regel omges av en ekonomiskt och administrativt ledande centralbygd. Periferierna i dessa länder utgör rimligtvis en god grogrund för regional aktivism. Det är lätt att förstå att folk som faktiskt är eller känner sig undanskuffade i perifera områden (landsorten!) agerar för sin region i opposition mot centrums dominans. Det må sedan gälla ekonomiska, kulturella eller politiska kraftsamlingar.

Allardt tar också upp centrum-periferi och anvisar en typologi över periferier. I den utskiljs och exemplifieras fyra slags periferier.

1. Buffertperiferier. Dessa kan ungefärligt definieras som områden som historiskt legat i skärningen mellan språkområden eller stormaktssfärer. Finland och Savojen m.fl. skulle vara sådana. Skåne kanske?
2. Periferier som misslyckats i sina centrumaspirationer. Ex. Occitanien i södra Frankrike. Skåne kanske? I så fall med beaktande av landskapets stora betydelse som riksdel under den danska tiden.
3. Språkliga isolat. Ex. De baskiska provinserna.
4. Externa periferier. Detta innebär "språkligt distinkta områden som ligger i den yttersta kanten av sina moderländer". Skåne kanske?

YTTERLIGARE KOPPLINGAR TILL ETNOREGIONALISMEN. OM T.EX. IDEOLOGIER, REVITALISERING, FOLKLORISM.
Beträffande frågan om ideologier och etnoregionalism hänvisar jag till Tägil med ett längre citat: "Den här utvecklingen är i och för sig överraskande. Den strider mot gängse teorier om samhällsutveckling och kan därför vara en intressant utmaning för historiker som vill analysera den. En så grundläggande fråga som den att en etnisk konfliktdimension tycks föredragas framför t.ex. en klassmässig kan inte besvaras på ett tillfredsställande sätt med hjälp av existerande teoribildning. Den "liberala" förväntningen, dvs. den som säger att historiskt nedärvda skillnader mellan olika grupper i samhället skulle minska i betydelse i takt med staternas utveckling, har inte blivit uppfylld. Följaktligen kan heller inte alla de moderniserings- och integrationsteorier som skapats innanför denna traditon ge någon generellt verkande förklaring till fenomenet etnoregional konflikt.

Men inte heller den s.k. "radikala" förväntningen har hittills visat sig hålla streck -- den som säger att klassförhållandena utgör de viktigaste delningslinjerna i samhället och att etniska motsättningar är ett slags pseudo- konflikt som kommer att försvinna med social utjämning. Marxistisk teori har därmed knappast visat sig vara det universella hjälpmedel som entydigt skulle kunna förklara etnisk konflikt.

Allardt omtalar ett "moderniseringsparadigm" som har måst bytas ut p.g.a. den faktiska utvecklingen. Paradigmet innebar att de etniska grupperna skulle komma att försvinna. Han hänvisar till att man t.ex. i Frankrike har ansett att förfranskning och homogeniseringspolitik var lyckat avklarade. Det har visat sig att detta inte alls var fallet.

Hur är det egentligen med försvenskningen av Skåne? Är det frågan om ett sprucket "moderniseringsparadigm" även här?

Uttrycket "den historiska paradoxen" används av Allardt om vissa trender. Den historiska paradoxen innebär att "rötter" kan upptäckas och bli bortglömda igen. Han skriver att "Det paradoxala i etniska gruppers existens ligger i deras säregna blandning av bestående och föränderlighet."

Salomonsson ser två typer av drivkrafter "i den regionala kulturrekonstruktion som pågår". En primär, ideologisk som innebär värdeförändring i samhället och en baserad på ekonomiska beräkningar och som kan ha kulturella och politiska syften. Denna sistnämnda revitalisering initieras utifrån, t.ex. genom turistbranschen som i säljande syfte slår ett slag för regionens "unika" kulturformer. Initiativet kan förstås också komma inifrån, med en kulturell ambition från regionens folk.

I sin avhandling 'Gotlandsdricka', påstår Salomonsson att man odiskutabelt kan tala om en gotländsk kulturell särart uppkommen genom öns speciella historia. Han anser att Gotlands tid som fri bonderepublik och öns danska tid satt djupa kulturella spår och att gotlänningarna känner sig som bärare av en annorlunda historia än den centralsvenska.

Denna historiska dimension framstår, med en viss självklarhet, som betydelsefull i de etnoregionala sammanhangen. Det ligger nära till hands att dra paralleller mellan den gotländska och den skånska historiska bakgrunden.

Folklorismen får ses som en ekonomiskt inriktad avläggare till hembygdsboomen. Genom de invävda ekonomiska intressena i folklorismen så kan man anta att den fungerar som pådrivare och inte minst som resursgivare till regionalism. Intentionen behöver inte ens vara klart uttalad utan det finns förstås flera sätt att t.o.m. omedvetet uppmuntra och stödja regionala företeelser.

IDENTITET OCH IDENTITETSFÄLLOR
Individer i nutidens komplexa samhälle besitter i regel vad Allardt kallar "multipla identiteter". Vi kan göra en konstruktion av man, lantbrukare, skåning, svensk, kortspelare o.s.v. Sällan finner vi identiteter som påtagligt begränsar andra.

Jag känner inte till någon regional identitet som enbart har sin grund i ett geografiskt område. Det verkar emellertid som om etniska och territoriella faktorer samverkar och på så sätt förhöjer den samlade etnoregionala potentialen.

Vad är då etnisk identitet? Vilka faktorer innefattas i begreppet?

FYRA KRITERIER
Allardt har satt upp fyra nödvändiga kriterier som måste uppfyllas av en del av medlemmarna i en definierad etnisk grupp. Varje medlem måste uppfylla något av kriterierna för att kunna räknas in i gruppen.

1. Självkategorisering (självidentifikation)
2. Härstamning
3. Specifika kulturdrag, t.ex. förmåga att tala ett speciellt språk.
4. En social organisation för interaktionen både inom gruppen och med personer utanför gruppen.

En högre grad av identitet utgör den sociala identiteten, som innefattar identifikationen.

Tre skikt anges vara centrala för människans sociala identitet, nämligen:

1. Identifikationen och känslan av att tillhöra en grupp.
2. Uppfattningen om den egna gruppens natur. (Sökandet efter sina egna eller sin grupps historiska rötter.) Gruppens "unika" historia.
3. Medvetna strategier för att förverkliga kraven i etniska ideologier.

Salomonsson för in en tidsdimension i identitetsbegreppet. Under beteckningen kulturell identitet sammanfattar man ibland lokal, nationell, regional och etnisk identitet. Vid analyser härvidlag är det vanligt att anlägga ett långt tidsperspektiv och att betrakta identiteten som den mest bestående av alla strukturer och mest oföränderlig.

H-G Schmidt utför en läsvärd analys i uppsatsen, 'Nationale Identität und Geschichtsbewusstsein." Schmidt skriver först om äldre försök till definition av nationalitetsbegreppet och konstaterar att somliga som grundat sig på mystik och "Volksseele" nu verkar absurda. Andra försök anger religiösa, språkliga och kulturella gemenskaper som grund. Dessa definitionsförsök stupar på länder som Schweiz och Belgien, som har stark nationalitet, men saknar de nämnda gemenskaperna.

Frågan ändras från "vad är en nation" till "vilka egenskaper karaktäriserar de som tillhör en bestämd nation?" Schmidt slår fast att det inte finns den nationella identiteten, om nationen som helhet. I stället finns det så många identiteter, som det finns grupper som projicerar sina egenskaper på nationen. Nationen kännetecknas av en kollektiv maktvilja. Det är först strävan efter makt som gör en grupp till en nation.

Men, alla dessa definitioner är inte rätta i ett modernt samhälle. För individen uppställer sig frågan om vad identiteten i den gemensamma nationen skall vara. Interaktions- och kommunikationsgemenskapen låter sig inte fixeras i den moderna nationen.

Sociologerna Karl-Olof Arnstberg och Billy Ehn skrev 1980 om "Etniska minoriteter i Sverige förr och nu".

Enligt dem är etnicitet en term som refererar till ett antal människor med ett från omgivande folk avvikande socialt och kulturellt system, som de blivit delaktiga i genom födsel. Etnisk identitet är således tilldelad och inte förvärvad. Dessutom kan vi säga att om en människa anser sig vara medlem av en viss etnisk befolkningskategori, så är hon det, såvida hennes identitet erkänns av befolkningskategorin. I allmänhet bekräftar också omvärlden denna etniska tillhörighet. Människor byter i princip inte etnisk identitet utan det förefaller som om det är mycket svårt att bli fullvärdig medlem i en annan etnisk kategori än den man är född till medlemskap i.

Arnstberg och Ehn talar också om att man bör skilja på nationalitet och etnicitet. Det finns ett nationellt begrepp för svensk och ett etniskt begrepp för svensk, som kan ställas emot samer, judar, svensk-ester m.fl. folkgrupper som nationellt sett är svenska. Författarna menar att vara skåning inte skulle innebära en etnisk tillhörighet eftersom skåningar i allmänhet "förmodligen" håller det för viktigare att vara svensk än att vara skåning. "Förmodligen" var inte den enda reservationen om detta i textstycket. Något kan man t.o.m. utläsa av att författarna utväljer Skåne som exempel. En skånsk etnisk minoritet skulle kunna uppstå, skriver de, genom att människor som framhåller sin skånska tillhörighet och markerar gräns mellan sig och svenskarna, överför denna identitetsuppfattning till sina barn och barnbarn.

REGION
Uttrycken region, regionalism och etnoregional har använts i det föregående. Det är på sin plats att se efter vilka bestämningar som det finns för det grundläggande begreppet, region.

I boken 'Heimat oder Region', har den västtyske historikern Peter Knoch ett kapitel om 'Was ist eine Region?'. Region är i dagligt och vetenskapligt språkbruk lika med område. Använder man begreppet utan vidare kommer det att uppstå en hejdlös vetenskaplig förvirring, visar Knoch. Han ger exempel på en del av de många användningsområden, som region fått. Man kan mena grannskap, revir, stadsdel, förvaltnings- eller myndighetsområde, historiskt territorium, stamområde. Man kan dessutom tala om politiska, sociala eller ekologiska regioner.

Begreppet är alltså oanvändbart på detta objektiva sätt och man måste lägga in ett subjektivt moment av ett av olika personer format medvetande om det regionala förflutna. Knoch framhäver den historiska dimensionen med de historiemedvetna människorna som nödvändiga för att karaktärisera en Region.

Regionen definieras också i den historiska dimensionen genom att människornas arbete, utbildning, fritid m.m., måste finnas där. Det är frågan om ett nät av inbördes förhållanden, interaktioner, mellan individer, platser, hus och föremål. Han talar också om ett oförväxlingsbart rumsligt område.

Själv har jag också svårt att föreställa mig ett begrepp region, som inte baseras på människornas plats i området och på de relationer, känslor och handlingar som är invävda dem emellan och mellan det geografiska området och människorna.

I 'Nationalstaten i kris?' betonar Tägil det viktiga förhållandet mellan människa och territorium. Det är ett grundläggande värde och alla bär med sig en känsla för "territorialitet" i livet. Detta skulle för varje enskild individ innebära ett behov av en rumslig plattform att utgå ifrån inför tillvaron. Tägil använder det på senare år ofta använda uttrycket "rötter".

Hur avgörande betydelse Tägil tillmäter den territoriella dimensionen i historien, ur sitt konfliktforskarperspektiv, framgår av följande citat. "De flesta krig som utkämpats har gällt kontrollen över resurser som är territoriellt bestämda. Dynastiska förvecklingar, ägandet av jord, behovet av kommersiella marknader, önskan om säkerhet och trygghet, allt kan ytterst kopplas till frågan om geografiskt territorium och kontrollen över detta."

Det hade naturligtvis funnits många fler begrepp och företeelser att behandla i denna avdelning, men jag nöjer mig med det åstadkomna för att kunna ge något utrymme åt de förebådade tillämpningarna på exemplet Skåne.

Finns det någon etnisk eller regional eller etnoregional rörelse i Skåne? Kan man tala om Skåne som en region? Finns det "skåningar" och skånsk särart? Se här några infallsvinklar till nästa avdelning.

EXEMPLET SKÅNE

ALLMÄNT
Etnoregionalism i Skåne? Är det ett seriöst valt ämne? Skåne är sedan 300 år en integrerad del av Sverige. I Skåne följer man med intresse utförsåkare från avlägsna fjälltrakter för att de är svenskar. Något mindre intresse ägnas åt rennäringens problem i samma trakter. Administration, ekonomiskt liv, politik, försvar, kulturliv och mycket mera är officiellt integrerat mellan Skåne och övriga Sverige. Var hittar vi något särskilt skånskt och t.o.m. en skånsk rörelse?

Jag har en känsla av att det finns något skånskt som ibland kan vara svårt att definiera. Är det utseende, mentalitet, dialekt, gemenskap, gemensam historisk bakgrund, tradition eller vad? Vad finns det för kulturella eller politiska yttringar att peka på. Jag ämnar i det fortsatta försöka att reda ut dessa sammanhang, men tror att det inte blir så lätt att få substans på vissa faktorer av i grunden abstrakt slag.
 

DEN GAMLA SKÅNSKA HISTORIEN
Som vi tidigare sett utgör en territoriellt avgränsad, gemensam historia ett viktigt underlag för regionalism. Kan man tala om en sådan skånsk historia? En tillbakablick är på sin plats.

En utgångspunkt får uppsatsen 'Om det danska rikets uppkomst', bli. Den är skriven 1984! av Curt Weibull. I uppsatsen kommenteras och citeras Saxo Grammaticus skildring av Danmark i 'Gesta Danorum' från omkring 1200. Jag hämtar alltså uppgifterna närmast från Weibull. Vi kan läsa att Skåneland var en av Danmarks tre riksdelar och att "från Skåne skjuter Halland och Blekinge ut som grenar av samma stam". Detta Skånelandsbegrepp diskuteras och används av kulturella regionalister i våra dagar.

Vattnen var lätta och naturliga förbindelsevägar, men Weibull anser att man inte skall överdriva betydelsen av dem som förenande länkar. "Vattnen kunde även i viss mån isolera de olika landsdelarna och ge dem en särpräglad självständighet. Ännu i Saxos tid var sålunda dessa egna rättsområden."

Det fanns särskilda kyrkolagar för Själland och Skåne och hären var indelad efter landsdelarna med egna hövdingar.

Än mer av intresse ser jag i Saxos beskrivning av skåningarnas kynne. "Jylländarna är", skriver han, "ett tygellöst folk": de och skåningarna är "opflammede af en uslukkelig Oprørslue". Skåningarna berömmer han dock i kung Grathes tid för deras rättsinthet. "När folket i den landsdelen finner bördorna odrägliga, har de med gemensamma krafter satt sig till motvärn mot orätten och gripit till vapen för att värna sin frihet".

Finns det under den sävliga ytan hos en "riktig" skåning månne en "opflammede og uslukkelig Oprørslue"? Lågan kanske blossar upp i opposition mot centralstyrningen i en centrum-periferikonflikt.

Skåne blev tongivande i medeltidens kyrkliga och även politiska liv genom att Lund blev ärkestiftsstad med en rad kraftfulla ärkebiskopar som Asker, Eskil, Absalon och Andreas Sunesen. Detta förde med sig att redan från 1400-talet var en utbildningsanstalt förlagd till Lund. Denna var av sådan betydelse att den kan räknas som en föregångare till Lunds Universitet. Dalby var ju också rikshuvudstad under danakungarna Sven Estridsen och Harald Hein.

I en artikel om Skånes historia skrev professor A. Stille om en kraftig skånsk opposition mot kungadömet och kyrkan. "Motståndet i Skåne betingades af en stark provinsiell partikularism och en viss därmed sammanhängande, på samhällsförhållanden af mera primitiv natur grundad motspänstighet mot påtvingandet af ett fullt genomfördt katolsk- kyrkligt system. Öfver hufvud gör Skåne vid denna tid ett i åtskilliga afseenden mera ålderdomligt intryck än det öfriga Danmark, liksom också dess befolkning då och långt senare var af mera hårdt och stridbart kynne än de andra landskapens."

Skånes betydelse som provins i Danmark under medeltiden anförs också av Tägil i ett publicerat föredrag om 'Öresund som vallgrav och förbindelseled'. Skåne är: "ett kyrkligt centrum, en kommersiellt viktig provins och ett för kungamakten livsviktigt basområde."

Den "svenska parentesen" 1332-1360, i Skånes historia visar ändå på skånsk politisk självständighet och särställning. Svenske kungen kallar sig konung av Sverige, Norge och Skåne. Magnus Eriksson hyllas på landstinget i Lund som Skånes "sanne konung, herre och försvarare". Under perioden var ärkebiskopsstolen i Lund besatt av skåningar och ärkebiskopen var den som förde förhandlingarna med Sverige. De slutade med att det upprättades en personalunion mellan Sverige å ena sidan och Skåne och Blekinge som ett självständigt kronland å andra sidan. I ett privilegiebrev bekräftades alla dittillsvarande fri- och rättigheter som skåningarna haft.

Vid sidan av den politiska historien vill jag också peka på de judiciella förhållandena i Skåneland, vilka likaledes var exklusiva. En särskild skånelag för Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm upptecknades före 1216.

Jag har valt de framtagna händelserna och förhållandena som exempel på Skånes betydande och fristående roll i historien under tiden före freden i Roskilde. Skånelands befolkning agerade regelmässigt självständigt i förhållande till Danmark och Sverige och till kungamakt och kyrka, som vi har sett prov på. Provinsen hade egen gammal lag och det fanns en egen Skånsk kyrkorätt från medeltiden. Dessa historiska kriterier måste anses vara tillräckliga för att utgöra en bas för en skånsk historisk gemenskap.

Vad hände sedan?
 

NATIONALITETSSKIFTET
Skåne blev svenskt i freden i Roskilde 1658. När blev skåningarna svenskar? Blev skåningarna någonsin "helyllesvenskar"? "Halvdansk" används ibland som tillmäle. Det måste vara fel, åtminstone om man åsyftar danskhet. Om det funnits en dansk nationalkänsla, så verkar den att vara borta sedan länge.

De historiker jag läst anser samstämmigt att Skånes övergång till Sverige och försvenskningen av de ockuperade områdena försiggick med jämförelsevis ovanlig lätthet.

Det dansksinne som fanns bekämpades dels med hårda tag, dels med omdömesgill myndighetsutövning. Det var ett snilledrag att inrätta Lunds Universitet och där utbilda svensktalande och svensksinnade präster till att leda sina församlingar i försvenskningens riktning. Man började med alfabetisering på svenska.

Än mer betydde bondebefolkningens längtan efter fred och lugn. I orostider var ständigt deras skörd och husdjur hotade av arméernas rekvisitioner eller av ren plundring. Alf Åberg menar att "drömmen om ett danskstyrt Skåne krossades i slaget vid Lund. .. snapphaneförbanden förlorade sitt stöd bland den bofasta befolkningen. Det är därför ingen överdrift att påstå, att avgörandet i försvenskningsfrågan föll vintern 1776."

Det är troligt att danskarna förlorade sina sista sympatier hos skåningarna genom sin framfart under reträtten från Kristianstad, hösten 1678. Friskyttar och strövkårer fick order att bränna sätesgårdar och att ödelägga alla vatten- och väderkvarnar. Mycken förstörelse och plundring ägde rum, åtskilliga bondbyar brändes ner helt och hållet.

Skånsk separatism var inte ovanlig under medeltiden. Skåningarna gjorde också separatistiskt försök snart efter erövringen. Då skånska ständerna försökte få till stånd provinsmöten som institution och egen hovrätt. Tankegångarna stävjades delvis genom att skåneständerna lämnades tillträde till den svenska riksdagen, där de dock visade sig besvärliga genom att kräva åtgärder som skulle ha verkat i riktning mot separation, om de godtagits.

Apropos det danska och skånsk egenart skriver Jerker Rosén i "Hur Skåne blev svenskt" 1943: "I själva verket ha sålunda vissa skånska särdrag - särskilt sådana som hängde samman med de kamerala förhållandena - kommit att bestå ända fram till senaste tid. Men dessa särdrag betraktades snart ej längre såsom någonting "danskt". De kommo i stället att ge anledning till att inflyttade svenskar och danskfödda skåningar slöto sig samman till värn om den provinsiella egenart, som hade sin grund i hela landskapets historiska utveckling och kultur."

Skåne blev nu en perifer del av Sverige. Från svenskt håll uttrycktes år 1680 att dessa nya provinser var "utom riket belägna".

Vid Danmarks försök att återta Skåneland 1710 visade det sig att skåningarna inte ställe upp med en upprorsrörelse. Tvärtom kunde Magnus Stenbock få hjälp till den reguljära armén av skånska bondeuppbåd som stred enligt tradition, socken- och häradsvis. Anledningen till uppställningen för svenskarna får tillskrivas den ökade rättssäkerheten och det förbättrade ekonomiska tillståndet och att man t.ex. inte hade ändrat på sådant som sockensjälvstyrelsen efter erövringen.

Freds- och konfliktforskaren, professor Håkan Wiberg, gav vid ett samtal ett par uppslag som var värda en undersökning var för sig. Wiberg menade att man från sociologisk utgångspunkt kunde ifrågasätta om det ursprungligen funnits "skåningar". Det hade kanske varit korrektare att räkna med ett antal lokala identiteter, men med en del gemensamma kännetecken.

En liknande fråga skulle kunna ställas för förhållandena under 1600-talets senare del. Vilken eller vilka identiteter slogs svenskarna emot? Handlade deras insatser om att försöka knäcka en dansk eller en skånsk identitet?

Wiberg pekade på en annan intressant möjlighet. Den skånska "identiteten" skulle kunna vara född ur ockupationen. Ödet att utsättas för ny överhöghet skulle ha kunnat stärka gemenskapen man och man emellan i provinsen. Det "skånska" blev på nytt förenande och accepterades av erövrarmakten. Vad som absolut inte tolererades av denna var dansk identitet.

Så har jag också fattat saken. Skånskheten bekämpades inte utan fick leva kvar, medan danskheten motarbetades och försvann. Möjligtvis kan man efteråt ändå förundras över att det gick så lätt. Ett svar är att skåningarna fann sin skånska identitet i stället.

Det stora verket om nationalitetsskiftet är 'Skaanes overgang fra Danmark til Sverige' av den danske historikern Knud Fabricius. Fabricius arbete speglar i all sin noggrant utredande vetenskaplighet, en personligt känd bitterhet över Danmarks förlust av Skåne. Jag tänker göra några axplock som kan ha intresse i våra identitetssammanhang.

Ur inledningen citerar jag: "Skaanes nationale Udvikling er saaledes et enestaaende Eksempel i Datiden... Og endelig maa vi spörge om hvor vidt denne Assimilation nogensinde er föregaat helt til Bunds, d.v.s. om de skaanske Provinser have faaet et lige saa svensk Praeg som Sveriges gamle Landskaber."

I kapitlet om Skaane f r Roskildefreden kan vi läsa följande: "Det er det staerke Saerpraeg, som hele den skaanske Befolkning baerer fra den aeldst Tid gennem Danmarks Historie, den vaagne Selvstaendighedsfölelse, som allerede lagde sig for Dagen under Valdemarerna, og som skiller dem bestemt fra Öboerne."

Fabricius tycks bekräfta att svenskarna åtminstone i tiden närmast efter Roskildefreden inte gav sig på det "skånska". Man kunde se att landets prägel fortfarande var oförändrad. Det gamla folkmålet talades, i rätten dömdes efter gammal skånsk lag, hemmen var danska med lokal skånsk särprägel. Skånska studenter kom till Lund i stället för København, men det utkom litteratur på danska, liksom det predikades på danska i kyrkorna. Skånes kultur var alltså kvar vid det gamla, men av det kan man inte sluta sig till att det fanns en vaken opposition mot Sverige.

Fabricius framför också tanken på att "Ulykkerna har vel også ofte bidraget til at före befolkningen taettere sammen..."

Han ger också exempel på att ordet "faedrelandet" användes av skåningar om Skåne, på den tiden. Denna "faedrelandsfølelse" kunde innebära ett våldsamt svenskhat. Det främsta exemplet på det hämtas från västra Blekinge där bönderna ville slå ihjäl alla av svenskt ursprung vid den danska härens intåg där, 1676.

För vidare förståelse för Skånes utveckling och avgränsning är notisen om "Jerntaeppet" i Öresund viktig. Det gäller förstås de avbrutna sundsförbindelserna och kravet på att inneha pass för att få lämna Skåne. Med långa och besvärliga förbindelsevägar norrut och avskurna band i övrigt kom det att innebära en perifer isolering för Skåneland. Gamla kulturmönster kom att leva kvar i fred och man kan förstå att "Det var en av naturen gynnad men något efterbliven provins" som Linné "upptäckte" på sin resa 1749.
 

EN VILANDE PROVINS - PÅ VÄG MOT SITT UPPVAKNANDE
Linné, 1749, och andra resenärer beskriver bondelandskapet i Skåne som ålderdomligt ifråga om teknik, bruk och seder. Den tidigare nämnda avskildheten gör att inga större impulser når landskapet.

Detta långsamma tempo under uppåt tvåhundra års tid kan ha format en sorts skånsk, sävlig bondementalitet.

Ingen skånsk litteratur av betydelse utkommer förrän i slutet av 1800-talet då bondelandets arvingar Ola Hansson, Albert Ulrik Bååth och Victoria Benediktsson bryter tystnaden.

En revolution äger dock rum. Det är skiftesreformerna som bryter upp byakollektiven och tvingar in bönderna i en ensamhet där de mest har sig själva att lita till. Detta klarade de utmärkt och resultatet blev ett enastående materiellt uppsving för flertalet på landsbygden. Genom det tidiga 1800-talets skatteköp uppkom sammanhängande bondebygder med självägande och självmedvetna bönder. Dessutom fick de ökad politisk tyngd genom den nya Riksdagsordningen 1866, i och med att många klarade census genom att vara innehavare av fast egendom i form av sina gårdar.

Om det nu finns en allmän skånsk självsäker mentalitet, så nog kan det finnas en historisk bakgrund till den!

Något luckras Skånes isolering upp genom Skandinavismens uppkomst i akademiska och borgerliga kretsar. I Sverige gick lundastudenterna i spetsen för rörelsen. Vid sekelskiftet förekom en nyskandinavism, som kom till korta vid unionskrisen 1905. Då skrev Gustav Sundbärg en essä i vilken han kritiserade den skånska skandinavismen som varande onationell och frammanande en ny Gustav Vasa till att krossa den.

Jag ser det här andragna som ett av många exempel på Lunds Universitets roll som skapare av idéer och självständiga yttringar som på lång sikt gett en resning åt det omgivande landskapets kynne. Det bör f.ö. observeras att den nordiska tanken är central för 1980-talets skånska kulturella regionalister, som Peter Broberg. Denne har vid något tillfälle anfört Berndt David Assarssons skrift från år 1923, 'Det skånska problemet'. Skriften är mycket skånsk och mycket skandinavistisk. Mot slutet får läsaren denna contenta: "Skåne är alltså det skandinaviska landet framför alla andra, och den historiska mission som Försynen anvisat åt oss skåningar genom vårt eget förflutna är ett målmedvetet arbete på en förening av de båda nordiska folk, med vilka vi varit, äro och skola förbliva oupplösligen förbundna."

KULTUR OCH NÄRINGSLIV. DEN SÖDRA PERIFERIN MANAR TILL KRAFTSAMLING.
En mängd samstämmiga uppgifter visar på en överväldigande och ständigt ökande centralbyråkrati i Mälardalsområdet. Den ekonomiska makten är samlad i de stora företagens huvudkontor i Stockholm, liksom organisationssveriges toppar. Det förekommer dock att periferin reagerar och skapar alternativ.

I 'Forskning över Sundet', berättas om hur Köpenhamns och Lunds Universitet inlett ett konkret forskningssamarbete. Universitetens båda rektorer talade om fruktbar "twinning", tvillingsamarbete.

Ekonomiprofessor Bo Södersten levererade en salva i 'Satsa söderut': "Skåningarna, framför allt politikerna, lider av uppsvenskt komplex, har hemfallit åt bytänkande och saknar framsynt ledarskap." "Det borde varit naturligt att vända ansiktet söderut också, mot Danmark och Hamburgregionen, resten av Europa etc. Det är ju närområden".

Förslaget att plantera skog på god åkermark ses med oblida ögon av de genuina skånska bönderna. Den urgamla känslan för jorden gör att beskogningen verkar som ett angrepp på "det skånska", en ovälkommen försvenskningsmanöver.

Försvaret har blivit en centrum-periferifråga. Diskussionen om Skånes försvar har förts i långa tider. Är det lönt att satsa på försvar av de svårförsvarade slätterna i Skåne, har frågan varit.

Redan tanken på ett centralt d.v.s. mellansvenskt anlagt försvar verkar frustrerande på folket söderut.

En kulturell regionalism företrädes av landskronaarkitekten och författaren Peter Broberg. Broberg är mycket produktiv och aktiv. Flera böcker och rader av tidningsartiklar har utgått från honom. Han är den samlande gestalten i Scaniska Nätverket "en samarbetsstruktur som byggts upp för att stärka Skånelands utvecklingsmöjligheter". Dessutom är han medlem i Skånska Akademin som består av ett antal kulturpersoner med skånska ambitioner. Sina skandinaviska tankegångar utvecklar han t.ex. i Föreningen Norden.

Broberg får ses som regionalist i första hand. Han vill betona det unika hos Skåneland och dess historia. En stark medvetenhet om regionens danska bakgrund präglar hans budskap. Han skriver obehindrat på danska i danska tidningar och hans hittills mest betydande bok 'Drömmen om Scantopia', 1970, tillkom i samarbete med den danske journalisten Kaj Spangenberg Schmidt. I boken utvecklas "Tankar om människor och framtid i Sydskandinavien". Han har i flera sammanhang framfört tanken på en betydande roll för Skåneland i framtidsvisioner om ett enat Norden.

Några tidningsartiklar från SDS kultursida och Aktuella frågor får belysa en del av Brobergs tankar.

• 861015 'Nordismen som skånsk kungstanke'. "Ingenstans i Norden träffar man så många som hävt sig över centralstatstänkandet och anser sig vara skandinaver som i Skåne."
• 870201 'Ett Skåneland utan framtid'. "Skånelands framtid ligger i öresundsregionens integration" ... "de lokala politikerna har svikit regionen och accepterat Mälardalens storsvenskhet".
• 870821 'Skåneland och regionalismen'. "För oss är ett Europa av autonoma regioner en attraktiv bild. En framtid, som dels är global, dels regional eller hembygdsförankrad förenar helhet och mångfald och en sådan har många förespråkare."
• 851008 'Storsvenska fördomar bakom fördömandet'. Artikeln innehåller kommentarer till Skåp:s valframgång. Det bör kanske än en gång betonas att Broberg är en kulturell regionalist uttryckligen tar avstånd från Herslows framtoning. Broberg förklarade sig också nöjd med att Skåp avstått från den skånska flaggan och komponerat en ny partiflagga.
• 860824 'Stora silladagen'. "Sankt Bartholomeidagen den 24 augusti inleddes fordom sillafisket i Skåne. Tekn.dr. och arkitekt Peter Broberg, Landskrona, ger en historisk betraktelse och föreslår att dagen skall bli en skånsk bemärkelsedag ".

Centrum-periferitänkandet går som en röd tråd genom hans budskap.

• 870322 'Stockholm bromsar Skåne'. "Byråkratin hotar vår utveckling." "Det som är bra för Sverige och Stockholm är oftast inte bra för Landskrona och Skåne."

Ett utdrag ur en längre artikel 860709 i Kroniken i Politiken, får avsluta tidningscitaten. 'Skåne mellem magt och glemsel'.

"I dag er Skåneland en udkantsprovins i Sverige, hvorfra dynamikken er fjernet. Stadig mere magt flyttes till Stockholm, og Skåneland har alvorlige kulturelle og udviklingsmæssige problemer. Behovet for at kunne vokse efter eget hoved og ved egen kraft er stort. Derfor er der noget der taler for; at en kulturel opvågnen og etablering af en hjemmestyreordning burde gå hand i hand."

I samma artikel presenterar Broberg sitt regelbundet återkommande krav på historieundervisning i de tidigare danska och norska landskapens skolor. En undervisning som är inriktad på att ge skolungdomarna kunskap och känsla för den tid som ligger före övergången till Sverige.

Denna inställning och det upplevda behovet av vår regionalhistoria möter jag ofta både bland lärare och elever och bland människor i övrigt ute i samhället.

Vpk-riksdagsmannen Jörn Svensson förde fram tanken i SDS 860125, 'Ta fram Jon Stinn i ljuset'. "Jörn Svensson kräver en ny skånsk historiesyn ... Man läser om rikets och nationalstatens uppbyggnad. Men man ges ingen större förståelse inför landskapens och allmogens kamp för sin självständighet .... Det är så mycket som är speciellt för Skåne."

En regional historieundervisning är en rimlig och angelägen uppgift för skolan. Jag har gjort en allmän genomgång av en rad historieböcker och hemkunskapsböcker fr.o.m. senare delen av 1800-talet och ingenstädes tas Skånelands danska historia upp. Detta kan ses som en medveten centralpolitisk styrning av innehållet i undervisningen. Explicit eller implicit har man centralt varit rädd för, eller haft en känsla av att befolkningen i de erövrade landskapen inte varit helt pålitlig och inte velat ta risken att känslor för det förutvarande fosterlandet skulle blossa upp. Som jag ser det måste man ta vara på de regionala lokal- och miljöhistoriska strömningar som ligger i tiden. Sådana känslor fungerar stärkande för individers identitet.

Jag har gått igenom historieböcker, läseböcker för folkskolan och hembygdsböcker om Skånelandskapen, utan att finna praktiskt taget någon historia som berör eller behandlar Skåne före 1658. I folkskollärare Ernst Thyssells hembygdsbok från 1913 med många upplagor är det tidigaste historiska avsnittet "Skåne avträdes till svenska kronan". Ett par citat kan visa på en anmärkningsvärd lärobokstradition. "Dessa landskap voro ju av naturen anvisade åt Sverige" och apropos Brömsebrofreden "Skånelands inkorporeringsfråga var sålunda fortfarande olöst. I följd därav kunde Brömsebrofreden ej bliva varaktig". Det har förvisso gjorts några tappra försök med rent skånehistoriska läroböcker, men de har strandat på skoletablissementets ointresse. Lärarutbildarna har föredragit Gustav Vasa och livet i Sverige på hans tid. Ett uppenbart svek mot skåneländska barn och mot territoriets historia har begåtts och pågår fortfarande.

En skånsk hembygdskänsla finns dock i vissa hembygdsböcker. Den skånskaste av dem alla, dock nästan utan historia, är Hugo Forsbergs länge använda 'Skåne', från 1951 med många upplagor. Senare tiders skånska regionalister lärde sig ur denna hembygdsbok: "Skåne är ett av de mest säregna av Sveriges landskap. 'Skåningen' liknar sitt land. Det vilar slättens lugn och ro över honom. Han är trygg och säker. Han förhastar sig inte i sina beslut. Han är stolt över att vara skåning. Han håller styvt på det som är skånskt, så att främlingen ibland tycker, att han är skrytsam och självgod. Skåningen har ord om sig att tycka om god mat. Han vill ha "möen mad å go mad å mad i rättan ti å madaro". Skåningen är gladlynt och godmodig. Han har humor. Alla skåningar tala skånska."

Den sista passusen har sitt särskilda intresse. Det är ju frågan om ett viktigt kriterium för aktiv etnoregionalism. Talar man skånska i Skåne? På Dialekt- och ortnamnsarkivet ansåg man att det gick att säga så.

Fonetikprofessorn Gösta Bruce har behandlat den skånska dialektens ställning i en uppsats 'Hur skånskan försvenskas'. På frågan "Talar skåningarna svenska?" ges svaret "Ja, men på ett östdanskt, prosodiskt substrat". Prosodin innehåller genomgående bakre, skorrande tungrots-R och en omfattande diftongering. Prosodin är det sista man ändrar på när man byter språk eller dialekt. I TV:s Sydnytt och Radio Malmöhus har Bruce uppmärksammat att några skånska reportrar använder ett uppsvenskt prosodiskt mönster vid reportage, men skånsk prosodi vid t.ex. intervjuer med skåningar. Detta är ett sätt att försvenska skånskan. Under rubriken 'Uppsvenska högre prestige', skriver Bruce: "Att uppsvenskt uttal har högre prestige än skånskt har skånska barn under lång tid fått lära sig tidigt, om inte förr så i skolan. När man sjunger, spelar teater och liknande, gör man det på uppsvenska helt och hållet".

Hos karriärister med skånskt ursprung inom näringsliv och förvaltning förmärks ofta dialektförändring. Denna blir dock i regel partiell och Bruce talar om "Den efterhängsna skånskan". Han anser att det är frågan om en relativt ytlig anpassning. Slutklämmen har sin betydelse för vårt ämnes vidkommande: "Den försvenskning av Skåne och de forna danska provinserna som påbörjades i och med den svenska erövringen och inrättandet av Lunds Universitet kan därför när det gäller det talade språket och uttalet möjligen ses som ett partiellt misslyckande."

DET DANSKA OCH SKÅNSKA. TRADITIONER OCH SEDER.

SKÅNSK KARAKTÄR.
Ett sådant här område har kanske tidigare mest och bäst avhandlats av etnologer och i viss mån av journalister.

Linnés 'Skånska Resa' från år 1749 visar i mycket på en unik ålderdomlighet i provinsen och hos dess befolkning. Den vetenskapligt iakttagande Linné skildrar trots allt ur ett turistperspektiv.

Folkets seder och bruk och karaktär träder ännu tydligare fram i Nils G Bruzelius, 'Allmogelivet i Ingelstads härad i Skåne' från 1876. "Ett framstående drag i bondens karaktär var, såsom redan blivit antytt, ett överdrivet anlag för maklighet. Härmed sammanhängde en stark böjelse för vällevnad, likaledes betingad av den trakts beskaffenhet som han bebodde."

Sedan följer en beundrande bild av skånebonden i hårt skördearbete och: "I detta arbete har sydskåningen ej heller sin överman, knappast sin like inom Sveriges landamären". Bruzelius förvånas över hur mycket slåtterfolket kan äta "och om de kvantiteter dricka och finkelt brännvin, som en karl kan konsumera på dagen, kan ingen göra sig begrepp."

Professorn i etnologi Sigfrid Svensson, publicerade i tidskriften RIG, 1958, en uppsats 'Danskt och skånskt'. I denna visar Svensson att Skåne under lång tid efter det att det blivit fred i landet var ett reliktområde både i förhållande till Danmark och till Sverige. Svenssons exempel gällde ålderdomliga dräktseder men utsträcks till andra områden inom skånsk kultur. Förklaringen ligger i att de skånska bönderna vid den tiden saknade både psykiska och ekonomiska förutsättningar för att hänga med modets växlingar. Svensson såg själv på 1910-talet att "reliktkaraktären" gick på djupet och präglade det dagliga livet då.

Smålandsgränsen framträder på folklivsforskarnas utbredningskartor där skånsk-danska former står i kontrast till de svenska. Särskilt tydligt framgår detta i fråga om korsvirkesbyggnader och kringbyggda gårdar.

Sigfrid Svensson hävdar också att det påvisats många kulturella gränslinjer över skånska slätten i nord-sydlig riktning. Hans slutsats om det blir att "i så fall skulle i Skåne inte bara mötas Norden och kontinenten utan också Östeuropa och Västeuropa".

Vi kan föra in Sigfrid Svensson i den grupp forskare som anser att det finns något speciellt skånskt. Han visade i uppsatsen på släktskapen mellan detta skånska och det danska. I avslutningen står i klarskrift: "Skånskt och danskt är ingalunda i allt detsamma. Det har det egentligen heller aldrig varit. Och 1658 tillkom problemet skånskt och svenskt."

Bringéus har mycket läsvärt beskrivit 'Matkultur i Skåne'. Boken gör skäl för sitt namn. Läsaren får besked om den relativt sent tillkomna spettkakan och om utbredningen av de tre benämningarna på halstrad sill, liksom om gröt och ålagillen. Den historiska bakgrunden försummas ingenstans. Och ett står mycket klart -- den skånska maten antingen det nu är gås med krås, äggakaga eller julbröd har sin klass för sig och det är enligt all tradition den högsta! Exklusiviteten i fråga om folkliga maträtter, bruk och benämningar påvisas bl.a. genom klargörande utbredningskartor.

Som avslutning vill jag medtaga två reseskildringar där resenärerna sökt och funnit det danska i det skånska. Den ene är Palle Lauring från Danmark som i en "osentimental resa" beskrivit 'Danmark i Skåne'. På resan träffar vi på kyrkor, slott och herresäten, gårdar och borgarhus, många med synlig eller underliggande dansk tradition i sig. Samma sak uppmärksammas i helgonlegender och bilder, gravar, seder och bruk, bildkonst, m.m. Lauring öppnar ögonen på läsaren för detta.

I slutet av boken funderar Lauring över hur Skånes befolkning "gick förlorad". Han förkastar det "svenska" argumentet att befolkningen aldrig varit dansk på allvar. I stället söker han förklaringen i ett "visst danskt drag som en främling har svårt att fatta". -- Det jordbundna förnuftet. Accepterandet. Det var i historien inget större problem att införa kristendomen och senare reformationen. Övergångar till och från envälde skedde utan särskilt stora åthävor. Danskarna i Amerika blir av praktiska skäl amerikaner redan i första och senast i andra generationen. Segheten i att vilja leva har varit avgörande. "Svaret ser ut att vara detta enkla, att då Skåneland såg, att saken oåterkalleligen var avgjord, tog man konsekvensen och accepterade. Därmed handlade skåningarna lustigt nog i själva avskedets stund som goda danskar. Man kan säga att svenskarna vann dem aldrig. De tog själva."

I 'Gränsland' har Sven Tägil genomfört en rundresa i mellersta och norra Skåne. Avsikten med turen är likartad med Laurings, och landskapet innehåller uppenbarligen ett närmast outtömligt spännande material för sådana upptäcktsfärder. Tägil har haft ressällskap med den danske konstnären Viktor Brockdorff så skildringen är genomförd med utblick både från danska och skånska ögon.

Tägil skriver om nationalitetskänslan, som svår att byta. Han svarar både ja och nej på frågan om det lyckats i Skåne. Formellt sett har skåningarna blivit "goda svenskar". Tägil noterar särskilt att Engelbrekt, Gustav Vasa och Gustav II Adolf blivit skånebarnens historia. Skåningarna kan inte längre anses vara nationellt opålitliga. "Men det betyder inte att folket i Sveriges sydligaste provins givit upp sin känsla av egen identitet." Skåningen känns igen på dialekt eller tonfall, och Stockholm är långt borta.

"Så man kanske skulle kunna säga, att Skåne är Skåne och inte riktigt Sverige trots allt. Landskapets innevånare har en helt egen framtoning som inte behöver komma i konflikt med känslan av att vara svensk på ett abstrakt plan." .... "Det går bra att vara både svensk och skånsk."

Som slutkläm tar jag ytterligare ett citat från 'Gränsland', vari Tägil sammanfattar mycket av vad jag tycker har framkommit under mina försök till belysning av "det skånska".

"Men hur är det då med de danska rötterna? Jodå, de finns där, otydliga eller omedvetna för många, men klara och påtagliga för den som har ögonen med sig. Kyrkorna, slotten, ortnamnen, de språkliga egenheterna, den gemensamma äldre historien, de kulturella och personliga kontakterna, allt visar tydligt att den skånska egenarten inte är en slumpmässig produkt. En del av denna egenart framträder tydligt i miljön och människors sätt att bete sig. Annat kan ligga förborgat under ytan, svåråtkomligt även för den som söker...."

SAMMANFATTNING
Denna studie synes bekräfta att det föreligger en etnisk nyväckelse i världen och inte minst i Västeuropa under efterkrigstiden. Väckelsen tar sig starkare politiska eller separatistiska uttryck på vissa håll, medan den på andra ställen visar sig i huvudsak som kulturella yttringar. Det verkar som om den globala osäkerheten påverkar människor till att söka sin förankring i mindre sammanhang såsom regionen eller hembygden. Identitetsfrågor blir betydelsefulla. De kan bygga på folkgruppsmedlemskap och territorialitet. När dessa faktorer kan samordnas blir det en förstärkt s.k. etnoregional rörelse. Regionalism kan ta sig uttryck i revitalisering och folklorism, ofta med ekonomiska bevekelsegrunder. Centrum-periferiproblematiken kan vara grundad på historiska motsättningar men i regel är det frågan om ett missnöje med resursfördelningen i landet från periferins sida. Även andra aspekter förekommer. Beteckningen region gick inte att använda meningsfullt på objektiva kriterier utan fick definieras med subjektiva faktorer om människors interaktion inom ett territorium. Ett gemensamt språk och en gemensam historisk bakgrund förefaller vara starkt identitetsbefrämjande och grund för etnoregional aktivitet.

I Skåne finner man en särpräglad historia och skåningarna har tillmätts egenart och folkkaraktär. Mentalitet och karaktär är alltid svåra att påvisa men flera indikationer visar på något "skånskt". I begreppet Skåneland har sedan gammalt de mindre landskapen Halland och f.a. Blekinge innefattats.

Nationalitetsskiftet gick ovanligt lätt enligt flertalet bedömare. Det är dock osäkert om försvenskningen lyckades fullt ut. En "skånskhet" kan ha funnits kvar efter ockupationen -- eller ev. tillkommit p.g.a. den, enl. Wiberg. Fabricius anser också att svenskarna lämnade "det skånska" ifred och inriktade sig på att bekämpa "det danska". Under 17- och 1800- talen stagnerade utvecklingen i Skåne och landskapets seder och bruk förblev ålderdomliga och var i en del fall rena relikterna. Detta kan senare ha haft betydelse som en karaktärs- och mentalitetsformande faktor. Lunds Universitet bidrog till försvenskningen och gav kanske senare landskapet en bonde-akademisk prägel. Redan lunda- skandinavismen visar ett specifikt ställningstagande och på en skånsk öppenhet för andra alternativ än de svensk- nationella.

Den skånska företagsamheten och bönderna upplever centrum- periferiproblematiken påtagligt. Åtskilliga förespråkare finns för ett samarbete mellan de sydligaste landskapen med riktning mot Själland och kontinenten.

En förkämpe för det unika i Skånes kultur och historia, har arkitekt- professorn Peter Broberg länge varit. Han agerar självständigt, men också inom kultursamfund för det skånska.

"Den efterhängsna skånskan" syftar på dialekten som verkar vara stabil och som inte helt försvinner ens då skånska karriärister ibland aktivt försöker bli av med den.

Skånska seder och traditioner och mathållning m.m. har etnologerna visat genom utbredningskartor vara avgränsade, i många fall, genom den gamla riksgränsen. Genom att Skåne blev ett reliktområde skiljer det sig också från Danmark i fråga om dessa saker.

Mycket talar alltså för att Skånes och skåningarnas särart kan användas som ett begrepp.

Jag anser att det finns fog för att tala om en skånsk etnoregional rörelse. Denna har främst en kulturell inriktning och en ganska låg etnisk mobiliseringsgrad. Själv har jag inget emot att gradtalet höjs något.

EFTERORD AV FÖRFATTAREN

Som aktiv historielärare har jag haft god anledning till att ägna eftertanke åt frågorna om varför det har betydelse att studera historia och inte minst åt varför det behövs historieundervisning i skolan.

Jag har med åren kommit fram till att historieundervisning bör ha en s.k. emancipatorisk målsättning, d.v.s. användas till att ge unga människor harmoni, självförtroende, stolthet och glädje. För att uppnå sådana mål bör undervisningen ge elever förutsättningar att lära känna sina historiska rötter. Detta fungerar identitetsstärkande. För livsharmonins skull är det viktigt att veta att man hör hemma någonstans och därmed har en stabil grund att stå på inför livet. Grunden kan ligga exklusivt inom familjen eller i släkten eller i en definierad etnisk grupp.

Denna grund kan också vara territoriell t.ex. i bostadsområdesgemenskap eller i en mindre ort eller rentav i en större stad. Nationen eller riket inbjuder till en sådan gemenskap, ofta manifesterad vid idrottstävlingar eller allvarligare, inför uppenbara hot från omvärlden. På senare tid har "regioner" fått ökad betydelse som förankring för människor som kultur- och traditionsbärare. Det historiskt avgränsade Skåneland utgör enligt mitt förmenande en sådan region, bl.a. med goda förutsättningar för ett självständigt kulturliv för invånarna här. Genom denna min uppfattning har det fallit sig helt naturligt att lämna mitt bidrag till föreliggande skrift med kulturskånska förtecken. Jag hoppas att Skåneregionalismen på detta sätt kan finna sin plats i den världen över svepande vågen av etnoregionalism och bland större eller mindre ekonomiska regioner i Europa.

Lund 1991
Werner Persson

© SSF
 

Book Index

Main