Scania
A Region in Europe

(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)

K Arne Blom. Född 1946. Har förutom kriminalromaner skrivit åtskilliga böcker om skåneländsk historia tillsammans med Jan Moen. Det senaste samarbetsprojekt de båda författarna är sysselsatta med är en serie böcker om det dagliga livet under medeltiden i Skåne, Halland och Blekinge. 1990 utkom den första delen, 'Städer och stadsbor', och 1991 utges 'Byar och bönder'. "Skåneland - en segertrofé." Ur SAXO, Kulturhistorisk Årsbok för Skåneland 1986, andra årgången. "Skåne - försvarslös provins?" Ur SAXO, Kulturhistorisk Årsbok för Skåneland 1987, tredje årgången.

TVÅ ARTIKLAR av K Arne Blom

I Hans Wåhlins Boken om Skåne (1930) läser vi: "I nästan alla avseenden är Skånes samhörighet med Sverige sedan långt tillbaka ett faktum, som av skåningarna uppfattas som en naturlig, självklar, orubblig och med djup tillgivenhet omfattad tingens ordning." Och på ett annat ställe i samma bok skriver denna man följande svulstighet: "Vår svenskhet är fast och trygg nog för att tåla, att det också talas något om de tider, då den var främmande för oss." - Den senare formuleringen är minst sagt häpnadsväckande. Skulle det kunna finnas skäl för att av någon anledning förtiga historiska fakta? Nämligen att de skåneländska landskapen - Blekinge, Halland och Skåne - ursp--rungligen och naturligen var danska och att de genom krigföring erövrades av Sverige; ett 1600- talets Sverige som (för att använda en modern politisk fras) var en imperialistisk stormakt.

Den oförtröttlige Harald Lindal skriver i femte upplagan av sin Skånes historia -- med Blekinge och Hallands - fram till 1719 (1964) att människorna i Skåne hade hunnit bli "'gode svenske män', som tänkte och kände svenskt". Såväl Wåhlin som Lindal tillhör den skara som skrivit skåneländsk historia och sålunda aktivt bidragit till att förmedla upplysning om i svensk officiell historieskrivning förtigna händelser och ting. Det är inte utan att man hajar till då man upptäcker hur Sten Carlsson i sjunde bandet av Den svenska historien (utg 1968) formulerar sig på ett sätt som får en att undra om denne svenske historieprofessor är danskhatare.

Då J.E. Forssander anmälde Sture Bolins Skånelands historia i Skåne. Årsbok 1930 (1930) skrev han sålunda: "Den egenartade ställning Skåneland intar i Sveriges historia har kommit dess egen historia före svensktiden att skjutas i bakgrunden och hos många helt glömmas bort. Sveriges historia före 1658 är oss välbekant, men vad veta vi egentligen om de skånska landskapen före denna tid?" - Det har naturligtvis varit så, att den segrande sidan (ockupationsmakten Sverige) har skrivit den officiella historien om det som skedde. Inte nog med att människor i de forna östdanska landskapen därmed berövats sitt historiska, kulturella och andliga arv, den historiska sanningen har anpassats av den segrande parten. "Historia skall fostra till patriotism", skrev Herbert Tingsten i sin Gud och fosterlandet (1969).

I tvenne delar utgavs Abraham Cronholms Skånes politiska historia (1847-51). Sedan dröjde det till detta århundrade innan skåneländsk historieskrivning på allvar påbörjades. Jag bortser då självfallet från Sven Peter Bexells Hallands historia och beskrifning (1817-19) och Nils Henrik Sjöborgs Utkast till Blekings historia och beskrifning (1792-93). - Intressant vore att veta vad först Martin Weibulls Samlingar till Skånes historia, fornkunskap och beskrifning (utgivna häftesvis med denne som redaktör 1870-95) och sedan fortsättningen Historisk tidskrift för Skåneland (utgiven av Martin och Lauritz Weibull åren 1903-21) betydde för att väcka intresset för de forna danska provinsernas särpräglade historia.

Vad det lider dyker det upp åtskilliga mer eller mindre värdefulla skåneländska historieverk. Det främsta är naturligtvis Ingvar Anderssons Skånes historia, vars första del utkom 1947 och vars andra dessvärre aldrig fullbordade fortsättningsvolym kom 1974. Numera är den skåneländska litteraturen i stort sett oöverskådlig. Wåhlin och Lindal tillhör, som sagt, den skara som bidragit till att sprida upplysning och kunskap om somligt av det som förtigs i den officiella svenska historieskrivningen. Men lika mycket som man hajar till åt somliga formuleringar hos uppsalaprofessorn Carlsson, lika mycket undrar man över varför inte blott Wåhlin och Lindal, utan flera andra skrivare anser det så viktigt att betona hur svenska skåningar, hallänningar och blekingar minsann är.

Man talar med rätta och i nedsättande samt ifrågasättande ordalag om den historieskrivning som förekommer i länder av diktatoriskt snitt. Man påpekar hur den kommunistiska historiebeskrivningen är verklighetsförfalskande, hur sanningen manipuleras, hur den styrande makten ser till att den bild som ställs fram ska passa den gällande ideologien. Det är att gå för långt att påstå att svensk historieskrivning är en verklighetsförfalskning; men ett obestridligt faktum är det att den kan fungera som sanningsförvrängande. Det bestående intryck skolbarn i de forna danska provinserna Blekinge, Halland och Skåne får är att det var onaturligt så länge dessa områden var en del av det danska riket. Att de blev svenska var det naturliga - och så hänvisar man till kartan, på vilken förvisso de östdanska provinserna ligger på samma halvö som Sverige. Men ursprungligen var det allt annat än naturligt att Skåneland skulle höra till Sverige. Sjövägen - Öresund - var det som förenade provinserna med moderlandet Danmark. De flesta och de säkraste transporterna företogs per vattenväg.

Landsvägarna var i uselt skick och i många fall farliga att ta sig fram längs. De djupa skogarna vid gränsen mot Sverige var något man inte gärna sökte ta sig genom. Efterhand som transportmedlen förändrades och utvecklades, efterhand som färd till lands övertog sjöfarandets roll, blev Öresund ett slags skiljevatten och skogsområdena med insprängda vägar något förenande. Men detta hör ju främst 1800-talet till, då dessutom järnvägen kom som ett revolutionerande och förenande transportmedel. Men geografiskt och samfärdsmässigt var Skånelands förening med Sverige 1658 fortfarande fullkomligt onaturlig. Man kan aldrig sanningsenligt hävda det naturliga i att de östdanska provinserna av geografiska skäl blev svenska. Det var alls inte så att människorna i Blekinge, Halland och Skåne alltid känt sig som svenska på grund av att de bodde på den södra delen av den skandinaviska halvön. Det var politiska skäl som ledde till att områdena blev svenska. Det var svensk expansionspolitik som var drivfjädern, det var det faktum att Sverige då var militärt starkare än Danmark som blev det avgörande.

Människorna i dessa provinser talade danska. Deras sätt att leva var danskt, de tänkte på danska, deras kulturella och andliga tradition var dansk. De gjorde motstånd mot sina nya herrar, men de kuvades av den stundtals mycket brutala försvenskningsprocessen som sattes igång genast efter erövringen. - Det är ett obestridligt faktum att Skåneland idag är en del av Sverige och att inget tyder på att områdena skulle återföras till det ursprungliga moderlandet. Blekinge, Halland och Skåne är erövrade områden som tvingats in i det svenska riket och som nu förvisso är svenska landskap. Men det är viktigt att särprägeln erkänns. Det är ett anständighetskrav att historieskrivningen är sanningsenlig. Det är fel när skolbarn i de skåneländska landskapen undervisas om "sina" kungar från tiden före 1658. Gustaf Wasa var inte "deras" kung. Lund är inte en av Sveriges äldsta städer, lika lite som kyrkan i Dalby är Sveriges första stenkyrka - i ett historiskt perspektiv. Lund är en av Danmarks äldsta städer - eller Nordens, om man vill; och kyrkan i Dalby är Danmarks (och Nordens) äldsta stenkyrka. Gustav II Adolf hyllas i svensk historieskrivning som en ljusets hjältekonung. Men han var aldrig kung över Blekinge, Halland och Skåne. Människorna i de forna danska provinserna hyllar idag denne monark och äter bakelser som bär den svenske kungens namn. Det är tämligen lätt att sätta dessa bakverk i halsen då man beaktar vad denne Gustav såväl som kronprins som kung uträttade i de skåneländska landskapen. Han anföll i spetsen för sin här som kronprins 1611 Kristianopel under Kalmarkriget och intog staden, dödade människor och plundrade och brände. Som svensk kung företog han ett brutalt härtåg in i Skåne och härjade i tjugofyra socknar samt brände staden Vä. Han var Danmarks fiende. Han var en fiende som mördade, brände och ställde till svår förödelse i Blekinge och Skåne.

Erik XIV hemsökte under Nordiska sjuårskriget Blekinge på det mest brutala vis. Hans ambition var att lägga hela landskapet öde, bränna allt och döda så många människor som möjligt. Han önskade ha ett ödelandskap nere i söder som gräns, hellre än ett fientligt, det vill säga danskt. Idag lär sig skolbarnen i Blekinge, Halland och Skåne om det fruktansvärda blodbadet i Stockholm då sådär ett åttiotal personer avrättades av en dansk kung som av svenskarna kallas "Tyrann", av danskarna betecknad som "den gode". Men var i svensk historieskrivning läser man om det fruktansvärda blodbad Erik XIV gjorde sig skyldig till i Ronneby 1564, då tvåtusen (2000) människor mördades - inklusive kvinnor och barn. Det var en massaker på civilbefolkningen som tillhör de grymmaste och ogudaktigaste i den nordiska historien.

Var någonstans i svensk historia läser man om den förödelse, det grymma lidande som drabbade människorna i Blekinge, Halland och Skåne före 1658 och som svenskarna var skyldiga till? Och hur mycket berättas det om det grymma och obarmhärtiga försvenskningsverket långt in på 1700-talet? Var läser man om att svensk militär tvångsdrev blekingska kvinnor att slavarbeta på vägbyggen? - Det skrivs kortfattat om Gustaf Horns så kallade krig på 1640-talet. Men det kallas inte för vad det i själva verket var: ett fruktansvärt fälttåg, varunder i stort sett varje bebott område av provinserna drabbades och under vilken tid oräkneliga människor mördades av de svenska trupperna. Den enda någorlunda utförliga undersökningen av detta fälttågs omfattning utfördes mot slutet av 1800-talet. Och då ses naturligtvis framfarten med svenska skygglappar.

I svensk historia av idag står det inte en rad om hur bönderna i Hyby, Hällestad och i hundratals andra orter drevs ur husen och höggs ned, varpå deras hem brändes. Istället skapar svensk historieskrivning en skenbild av att alla fientligheter mot det danska riket fram till 1658 var något nödvändigt, rättfärdigat, att det gällde att "rädda" de östdanska delarna, att göra dem svenska. Att det egentligen var på det viset att Blekinge, Halland och Skåne naturligen var svenska delar, att det var något onaturligt att de låg under Danmark. - Det är historieförfalskning. Lika mycket som det är en förvrängning av den historiska sanningen då man inte erkänner de grymheter som begåtts mot de människor som levde i östra Danmark och som gång efter gång, från 1100- talet och framåt, blev offer för den svenska krigsmaktens förfärande brutalitet.

Då svensk historieskrivning behandlar snapphanerörelsen gör den det utifrån den utgångspunkten att snapphanarna var fiender till svenskarna och att de allihop var tjuvar, mördare och våldsverkare - ja, ett krigspack. I själva verket var det så att "snaphaneri er et konomisk fænomen, der måtte opstå i grænslandet, hver gang krig brød ud og forstyrrede de naturlige erhverv", som Knud Fabricius påpekar i sin Skaanes Overgang fra Danmark til Sverige (1906- 72). - Han skriver också att "snaphaneriet har tillige en politisk tendens, og det tages derfor - eller i hvert fald: kan tages - i statens tjeneste". - Snapphanerörelsen är inte något entydigt. Det är riktigt att en kategori snapphanar var stigmän och stråtrövare som hölls i skogarna och var ett gissel för bondens gård och säkerhet och familj; de var skogarnas fredlösa. De kallades snapphanar. De var kriminella, brottslingar av olika slag. Å andra sidan fanns det människor bland dessa som av konkreta, ekonomiska anledningar tvingats söka sig till skogarna och deras skaror. Det finns exempel på hur en son på en gård i Göinge tvingdes gå på skogen då fadern inte kunde försörja honom. Under krigstid begav sig drabbade, bofasta bönder ut i skogarna -- då deras gårdar hemsöktes, plundrades och brändes av svenskarna. Då deras anförvanter misshandlats, våldtagits och mördats av de svenska soldatskarorna. Då de drabbades av kriget och stod där utblottade. De anslöt sig till de fredlösa, eller bildade egna snapphanepartier. De ville hämnas.

Snapphanarna var ursprungligen något som bönderna fruktade och hatade. När sedan svenskarna erfor att det inte enbart var reguljära arméstyrkor de ställdes mot under krigföringen i Skåneland, utan även bondeuppbåd, använde de det nedsättande namnet snapphanar på dessa friskyttar, som i själva verket var enheter av den danska armén. Svenskarna kallar - nedsättande - allt motstånd de möter i form av bondeskaror för snapphanar. Men, det handlar, alltså, om skogarnas fredlösa och de som på grund av kriget tvingats lämna hem och gård och bege sig ut i skogen å den ena sidan. Å den andra handlar det om friskyttar som var ordnade under militära former och som utgjorde avdelningar inom den danska armén. Svensk historieskrivning förenklar och blundar för nyanserna. Snapphanerörelsen var inte något entydigt - antingen en frihetsrörelse eller banditskaror. Snapphaneriet var både och. - Snapphaneriet är ytterligare ett av dessa exempel på hur segraren då historien skrivs skapar sin bild av den historiska sanningen och anpassar verkligheten efter sina syften, behov och önskemål.

Svensk kultur och historia håller på att mer och mer likriktas. Stockholm blir i allt större utsträckning likriktaren för det så kallade svenska. Det som är bra för Stockholm är bra för Sverige - det som är stockholmskt, det är också genuint svenskt. Den dialekt människorna i denna stad talar kallas för rikssvenska, de lokaltidningar som utges där kallas för rikstidningar. När stockholmare talar om människor som inte bor i deras stad talar de om landsortsmänniskor. Resten av riket är alltså landsorten. - Men det svenska riket är inget som kan likriktas. Kulturer och traditioner är knutna till olika delar av landet, till orter och platser. Sverige är en rik provkarta på en mängd olika kulturyttringar och sedvänjor. Det finns ingen rikskultur. Sverige är ett lapptäcke utan helhet eller enhet.

De skåneländska landskapens historia fram till 1658 är dansk historia. Dessutom äger Blekinge, Halland och Skåne individuella särarter, traditioner och kulturella yttringar. Särprägeln i det förgångna har ett viktigt och omistligt egenvärde som måste berättas och belysas. Annars blir individen i nuet historielös och rotlös.

Svenska barn lär sig den svenska nationalsången och sjunger om "fornstora dar", om den tid då "ärat ditt namn flög över jorden". Men när de blekingska, halländska och skånska barnen får sjunga detta om den svenska stormaktstiden blir de offer för indoktrinering. För det var deras förfäder som mördades och misshandlades av svenskarna under tiden före 1658. Det blir alltså så att de sjunger en hyllningssång till erövrarmakten.

Det finns en svulstig självgodhet i det svenska, en snabbhet i självhävderi och förmyndaraktigt pekfingerbeteende i relationerna till andra länder och folk. Det vore nog ibland ganska nyttigt om svenskarna med centrallikriktarna i Stockholm i spetsen visade en smula ödmjukhet och kritiskt granskade sig själva.

Vems hjältar är det som står staty i flera skåneländska städer numera? Kungar och krigsherrar på blekingska, halländska och skånska torg - svenskar som kom som fiender, erövrade och vann. - Det är naturligtvis ockupationsmaktens segermonument.

Utgången av slaget vid Lund 4 december 1676 - som ju slutade med att den svenska armén segrade över den danska - fick inte direkt avgörande betydelse för kriget som sådant. På ett vis fick det det, nämligen av den anledningen att Danmark antagligen hade segrat i kriget i händelse av seger i slaget. En förlust för svenskarna hade varit av avgörande betydelse.

Men det faktum att Sverige segrade i de tre enda stora fältslag som utkämpades under Skånska kriget avgjorde likväl inte kriget till svensk fördel. Att Sverige segrade i slaget vid Halmstad - även kallat slaget vid Fyllebro - den 17 augusti 1676, vid Lund i december samma år samt vid Landskrona den 14 juli 1677 medförde blott ett förhindrande av en dansk seger.

Anledningen till att Danmark likväl till slut stod som krigets förlorande part har sin förklaring i att danskarna inte kunde vinna något avgörande slag och att de i det utnötningskrig som eljest fördes under krigsåren 1676-79 inte kunde vinna övertaget över svenskarna.

Situationen efter slaget vid Lund och under året 1677 var egentligen den att två relativt likvärdiga styrkor fanns i Skåne; provinsen befann sig i praktiken under två herrar. Men danskarna misslyckades med att vinna de avgörande framgångarna och kunde inte effektivt driva bort den svenska armén.

Men, vad hade egentligen hänt om nu Danmark hade segrat och därmed de provinser som förlorats genom fredsfördraget i Roskilde 1658, vilket bekräftades i freden i Köpenhamn 1660, återgått till moderlandet Danmark? Vad hade inträffat om Blekinge, Halland och Skåne åter blivit delar av Danmark? Rimligtvis skulle det medfört att svenskarna framöver gjort nya erövringsförsök. Danmark försökte en sista gång 1709 att återvinna sina östra delar, men misslyckades. Hade Danmark i händelse av förnyade svenska erövringsförsök efter en fred i dansk favör 1679 kunnat stå emot den effektiva svenska krigsmakten? Det är inte säkert.

Vad ett krig skulle ha medfört i en redan hårt hemsökt provins är lätt att inse. Lidandet för civilbefolkningen skulle ha blivit förfärligt.

Det är möjligt att snapphanerörelsen hade fungerat slagkraftigt i händelse av ett svenskt anfall. Bönderna skulle med alla medel ha velat bidra till att få ett så snabbt slut som möjligt på ett nytt krig -- och då skulle danskarna ha haft ett så att säga moraliskt och psykologiskt övertag i ett förbittrat stöd av bondebefolkningen mot svenskarna.

Men om provinserna hade förblivit danska? Om Skåne, Halland och Blekinge den dag som är vore danska provinser? Om en östlig dansk del vore en realitet? Hur skulle det månne ha påverkat utvecklingen i Skåneland?

Naturligtvis har Skåneland tjänat åtskilligt på försvenskningen och inlemmandet i det svenska riket. För att rätt kunna utnyttja provinsernas rikedomar och tillgångar måste ju svenskarna fysiskt inkorporera dem med riket. Det innebar att järnvägsnätet då det växte fram under 1850- talet blev en förbindande länk. Redan 1829 hade man i den svenska riksdagen börjat diskutera ett svenskt järnvägsnät, men då som ett komplement till de redan befintliga och ytterligt viktiga vattenvägarna. Den aspekten levde kvar även under den epok mot seklets mitt då järnvägarna väl började byggas. Dessutom vägde den nytta man skulle få av järnvägsnätet som transportvägar för militära förband tungt.

Men hur hade det blivit med de skåneländska järnvägarna i östra Danmark? De hade naturligtvis byggts, men säkert inte i förening med det svenska järnvägsnätet. En anknytning till det svenska systemet hade rimligen skett en gång, men nog inte från början och vad det väl led med dryga kostnader. Rimligtvis hade privata intressen kommit in i bilden beträffande det skåneländska järnvägsnätet och vi hade antagligen fått ett nätverk av privata och statliga banor. Hässleholm hade nog inte blivit stad. Förutsättningen för denna nordskånska stad var ju södra stambanan. Hade nu järnvägen aldrig dragits där norrut, försvinner ju också förutsättningarna för stadens tillkomst.

Antagligen hade Danmark desto kraftigare satsat på Kristianstad som en centralt viktig stad i norra Skåne. Kristianstad hade rimligen förstärkts fortifikativt med tanke på stadens betydelse som gränsstad. Karlskrona i Blekinge hade knappast anlagts av danskarna, som däremot satsat kraftigt på att förstärka Kristianopel, som skulle ha fått rollen som betydelsefull gränsstad.

Hade Lund fått sitt universitet om Skåne förblivit danskt? Jag tvivlar. Närheten till K_benhavn hade kvarstått för presumtiva universitetsstuderande. Lunds universitet tillkom som en viktig komponent i försvenskningsprocessen. Däremot är det mycket möjligt att man av praktiska skäl förlagt ett danskt universitet i exempelvis Halmstad.

Öresund hade förblivit ett danskt innanhav och ju längre tiden lidit, desto viktigare hade det blivit att effektivt åstadkomma moderna förbindelser över Sundet. Man kan mycket väl tänka sig att en järnvägstunnel anlagts under 1800-talet under Sundet. Förmodligen hade en bro byggts under 1900- talets förra hälft.

Skåne skulle under andra världskriget ha kommit att spela en central roll i Danmark. Visserligen var egentligen det nazistiska Tyskland bara intresserat av Jylland som en strategisk spjutspets mot England, men man kan inte ockupera ett land utan att även besätta den del där centralregeringen finns. Därför togs naturligen även Själland. Skåne hade rimligen inte fått förbli en sorts frizon. Det var viktigt för tyskarna att kunna forsla trupper och krigsmateriel, men även stål och andra produkter från Sverige. Och den trafiken hade under alla omständigheter måst gå över det skånska järnvägsnätet och därför hade även Skåne besatts. Då hade också Halland och Blekinge ockuperats. Och då hade kriget kommit närmare Sverige.

I Sverige hade redan funnits gränsstäder av ett helt annat slag än idag för den händelse att Skåneland förblivit danskt. Då hade svenskarna förstärkt Kalmar, anlagt militärstrategiskt centrala städer vid gränserna mellan Skåne och Småland samt Halland och Västergötland.

Den trafik som alltid förekommer över en gräns i krigstillstånd hade förstås varit ymnig mellan Kristianstad och en svensk stad i södra Småland samt mellan Halmstad, Varberg och Falkenberg samt den svenska staden i södra Västergötland. Flyktingar hade trafikerat de underjordiska vägarna, liksom underrättelseverksamma officiella och inofficiella personer.

I händelse av en väpnad konflikt i framtiden kommer Skåne att överges av den svenska krigsmakten. Detta har jag fått mig berättat av svensk sakkunnig militär. Saken är den att Skåne i händelse av en invasion söderifrån inte anses kunna försvaras. Då dras försvarslinjerna upp till Hallandsås och de fortfarande djupa skogarna mot Småland. Skåne hamnar i invasionsmaktens händer och människorna kommer att överges av svenskarna.

Det är en realitet. Skåne offras.
Om Skåne fortfarande varit danskt hade provinsen varit en central del av det danska riket med viktig strategisk roll och med fullgoda försvarsmöjligheter, därför att man från dansk sida förberett ett försvar. Dessutom hade Skåne kunnat dra nytta av det försvar NATO kan erbjuda, eftersom ju Danmark är medlem av organisationen.

Det är kanske det som är det allra värsta när man betraktar försvenskningen i ett framtidsperspektiv: att Skåne egentligen inte är intressant för Sverige. - Då det andra världskriget bröt ut sade dåvarande statsministern Per Albin Hansson att beredskapen var god. Det var en nödlögn. Det hade varit hur enkelt som helst för tyskarna att inta Skåne. De militärer som skötte vakthållningen vid kusten har kunnat berätta om hur det dröjde dagar innan de ens fick beväpning. Men kanske det var på det viset att den svenska regeringen visste om att det inte förelåg någon invasionsfara. De svenska handelsförbindelserna med det nazistiska Tyskland var goda och så länge tyskarna fick handla hade de ingen anledning att ockupera. - De svenska och även danska socialdemokratiska relationerna med det nazistiska Tyskland är värda ett analyserande studium, inte minst gällande slutperioden av kriget, då ju fruktan för att Danmark skulle bli en rysk intressezon var stor. Det är ett eldfängt område och förmodligen farligt att beträda.

Danmark fanns inte med i den stormaktsöverenskommelse som gällde Europas öde efter kriget. Om Danmark även haft sin östra del kvar hade situationen säkert varit annorlunda. Då hade Danmark varit viktigare och omfattats av stormakternas intresse.

Är det så enkelt att alltsammans hänger samman med Karl XI:s uppdykande på den där vita hästen i slutskedet av slaget vid Lund, då ju den danska segern var i stort sett klar och slutstriden blott en formalitet? Hade danskarna segrat i slaget hade förmodligen Danmark vunnit kriget. Å andra sidan är det ju inte säkert att Danmark kunnat stå emot och slå tillbaka de svenska erövringsansträngningarna som satts in sedan.

Man kan inte skriva om historien. Men man kan ljuga om den. Och den värsta lögnen är den svenska som alltmer tonar bort det faktum att skånelandskapen ursprungligen var danska, och som mer och mer förtiger allt det onda den svenska krigsmakten gjort på skåneländsk jord.

Och det värsta sveket kan vi frukta i en mardrömsframtid om kriget utbryter på nytt.
 

© SSF
 

Book Index

Main