Scania
A Region in Europe

(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)

Vilhelm Moberg. 1898-1973. Författare. Internationellt känd bl.a. för sitt stora emigrantepos. Stridbar debattör. "Hur historien förfalskas" ingick som ett kapitel i författarens bok "Otrons artiklar" publicerades 1973 (troligen genom eget förlag). Tryckt hos Bohuslänningen AB, Uddevalla 1973.

I förordet till 'Eminent Victorians' skriver Lytton Strachey ironiskt: "Okunnighet är det första en historiker har behov av, en okunnighet som förenklar och klargör, som utväljer och utelämnar." Och E.H. Carr, en annan berömd engelsk historieskrivare är inne på samma tankegång, när han vänder sig mot historieförfalskningen. I sin bok 'Vad är historia?' säger han på ett ställe att han avundas den utomordentliga skickligheten hos kolleger som skriver forntidens och medeltidens historia. Men han tröstar sig med det faktum, att skickligheten beror på att de är så okunniga i sitt ämne. Om forntiden och medeltiden finns det nämligen en ytterst begränsad kunskap att inhämta. Materialet är så litet att vetenskapsmännen i avsaknad av andra hjälpmedel huvudsakligen måste anlita sin fantasi. Och om trovärdigheten i historikernas bild av det förflutna kan man härav bilda sig en föreställning.

Men när vi kommer fram till nya tiden kan fackhistorikerna inte skylla på materialbrist. Då gäller det bara att välja bland det föreliggande rika materialet. Och här är vi genast framme vid frågan: Hur tillgår historieförfalskning? Svaret är: Genom urval och utelämning. Inte heller nya tidens historia övertygar mig. Inte därför att det som står skrivet där skulle vara felaktigt eller oriktigt, utan därför att det finns så mycket som inte har fått komma med. Det som icke står där föranleder mig att misstro historikernas verk. Genom detta utelämnande blir bilden av det förflutna förfalskad för oss.

Jag avser framförallt den äldre, pragmatiska historieskrivningen, som präglades av sin upphovsmans nationella tillhörighet. Den historiska sanningen är för honom det som gagnar fosterlandet. En modern idéhistoriker har avkunnat sin dom över denna arbetsmetod och framhållit den långa och mödosamma väg till verklig frihet som den historiska vetenskapen har tillryggalagt:

"Historieskrivningen skulle vara pragmatisk, ge vackra exempel och egga till handling. Historikern var också medborgare och hade som sådan skyldigheter mot staten. - Man fann i de svenska hävderna vad man sökte: ädla skuggor, vördade fäder, man gjorde tempeltjänst." (Sten Lindroth: Epoker och människor. 1972)

Just det: Det är hänsynen till de heliga ädla skuggorna och de högt vördade fäderna, som undanhållit vårt folk - den stora menigheten - historien om sig självt. I stället har med stor utförlighet skrivits historien om dessa skuggor och fäder.

De män som skapade Sveriges stormaktstid - det stora eländets tid för vårt folk - har fått ett lysande eftermälde i våra hävder. Den ädlaste skuggan är självfallet Gustav II Adolf, den store hjältekonungen. Jag har redan gett en antydan om hur dyrkan av hans minne har dolt verkligheten om honom och hans regemente i historieböckerna. Det vore mycket att skriva i detta ämne. Jag skall här bara ta upp en sida av den bild av hjältekonungen, som skiljer sig från den vedertagna.

Gustav II Adolf har i tre och ett halvt århundrade framstått för svenska folket som det höga föredömet i kristligt leverne, i sann gudsfruktan och allmän gudaktighet, som blodsvittnet om den enda rena och sanna tron. Men jag anser att det material från historiska fakta, varav denna bild har skapats, är mycket klent. Under forskningar rörande hans person och hans tid har jag kommit till andra resultat än de nationella historikerna. Hans liv och leverne skulle ha varit ett exempel för varje bekännare av den kristna läran, av människokärlekens religion. Men hur ska man då förklara och försvara de obestridliga handlingar av honom, som bevisar att han gärna hängav sig åt krigets blodiga syssla, att han rentav trivdes med människoslakt? Jag skall här framlägga ett bevis för detta.

Gustav II Adolf har flera gånger i vackra ord uttryckt sin stora kärlek till freden, men i praktiken föredrog han kriget, även om han inte direkt älskade det. Det gäller här en vanlig motsägelse hos statsmän och fältherrar. I vår tid kan man ju hänvisa till USA:s president, Richard Nixon.

Under 300 år, räknat från början av 1500-talet och fram till 1814, fördes det inte mindre än elva krig emellan Sverige och Danmark. Jag har läst det mesta om dem både i svensk och dansk historieskrivning och använt utbytet i min svenska historia. Det blodigaste av de elva krigen var Kalmarkriget åren 1611-13, som på båda sidor fördes på det grymmaste sätt.

I ett danskt arbete om Kalmarkriget fann jag nu ett svenskt brev avtryckt, daterat den 13 februari 1612 och skrivet av överbefälhavaren på den svenska sidan, den nyblivne, 17-årige konungen Gustav II Adolf. Brevet är ställt till hans kusin hertig Johan. Det beskriver i uttrycksfulla ordalag ett krigståg som den kungen just företagit genom Skåne. Han berättar om hur hans trupper bara inom loppet av två veckor har lyckats helt ödelägga och fördärva 24 stora skånska kyrksocknar med dess befolkning. Med välbehag och triumf i tonen skildrar Gustav Adolf hur hans krigsfolk hade - "grasserat, skövlat, bränt och ihjälslagit alldeles efter vår egen vilja". Brevskrivaren framhåller, att svenskarna "intet motstånd haft från fienden" - vilket man gärna tror, eftersom denne fiende bestod av värnlösa civila människor, bland dem även av kvinnor och barn.

Den danske krigshistorikern uppgav att detta kungabrev skulle vara bevarat i det svenska Riksarkivet. Innan jag använde mig av skrivelsen ville jag kontrollera uppgiften. Mycket riktigt: Brevet fanns på angivet ställe. Men den ämbetsman vid Riksarkivet som hjälpte mig att leta fram det blev tydligt generad när han tog del av innehållet. Han förstod att jag tänkte begagna mig av det och ville ge mig ett gott råd om den kommentar jag härvid skulle göra: Uppgifterna i brevet kunde inte helt godtagas:

Den unge Gustav II Adolf som var ute på sitt första krigståg ville imponera på sin släkting hertig Johan med sina bedrifter, varför han troligen skröt en hel del med dem. Jag borde sålunda inte tolka brevet efter bokstaven.

Jag svarade: Detta brev består av kungsord, och sanningsenligheten i en svensk konungs skrivna ord fick inte ifrågasättas. Dessutom var det här fråga om den störste konung som Sverige någonsin har haft. Skulle jag insinuera att han ljög?

Jag återgav sålunda det autentiska brevet i andra delen av Min svenska historia. Jag betecknade det som ett obestridligt vittnesbörd om ett svenskt Song My i Skåne år 1612, 356 år före amerikanernas Song My i Vietnam 1968.

Parallellen emellan de båda slaktningarna av värnlösa människor är helt slående. Gustav II Adolfs knektar fick slå ihjäl "alldeles efter vår egen vilja". De hade av sin konung fått full frihet att härja och döda. Och man frågar sig hur många människor som efter genomförandet av dådet hade undkommit levande i de 24 kyrksocknarna i Skåne?

Det var en 17-årig yngling som i triumferande ordalag beskrev denna massaker och som ytterst var ansvarig för den. Han erinrar om Karl XII, som vid 15 års ålder övade sig för människoslakt genom att halshugga kalvar med sin värja. Han lyckades till slut få av huvudet med ett enda hugg, en bragd, varöver envåldskungen i pojkåldern mycket yvdes.

Sveriges kungahelgon, Gustav II Adolf, ännu idag så gott som sakrosankt, inledde sålunda sin hjältebana med folkmord i fiendens land. Nu är det ett historiskt faktum, att hans motståndare i kriget, Kristian IV i Danmark, tidigare hade härjat med brand och död i Småland, men uppenbarligen överträffades han av Gustav Adolf med dennes grymma framfart i Skåne. Och i motsats till den svenske konungen har Kristian IV inte prytts med någon helgongloria.

Jag har kommit till den uppfattningen, att Gustav II Adolf i sina gärningar inte var något föredöme i människokärlek och kristligt leverne, hur stor och framgångsrik han än var som krigare och fältherre. Men hans ungdomsbravader i fält är okända för läsarna av den svenska historien: Jag har inte sett hans brev med beskrivningen av massakern i Skåne 1612 återgivet i någon svensk historiebok. Det borde ha varit med i läroböckerna i skolan. Här är ett faktum utelämnat -- och genom utelämning förfalskas vår historia.

Ett exempel på hur kungamyter skapas på detta sätt utgör Gustav III:s staty på Skeppsbron i Stockholm. När jag går förbi statyn och läser inskriptionen Fredens Återställare tänker jag: Här saknas två ord. Ovanför den inskrivna texten skulle i sanningens namn ha stått: Krigets anstiftare.

Först berövades folket freden av Gustav III, men efter två år återställde han det stulna. Så kan det hända enligt statyns vittnesbörd: Jag tar först någonting från sin ägare, men när jag sedan lämnar det tillbaka blir jag inte straffad för min stöld, utan blir en ädel givare som hyllas med resandet av staty.

Återigen en utelämning. Så går det till när falska bilder av våra gamla konungar framställes för eftervärlden. Genom förfaranden som dessa befästes svenskarna i sin tro på monarkins välsignelser, i sin magiska kungadyrkan och vidskepelse.

© SSF
 

Back to the Book Index

Back to Main