Scania
A Region in Europe

(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)

Helmer Lång. Född 1924. Docent och författare. Initiativtagare och medstiftare till Skånska Akademien. Verksam i Lund. "Den bortglömda skånska litteraturen" förekom som ett bidrag till "Skånska strövtåg" utgiven av Skånska Akademiens Årsbok 1985.

Rått, sånglöst, Muser ej bekant, ett svenskt Boiotia låg Skåne.

Så skildrar Vilhelm Ekelund i dikten Till Ola Hansson i Dithyramber i aftonglans (1906) den skånska litteraturens erbarmliga tillstånd, innan den förste store skånske lyrikern framträdde. Beskrivningen är inte riktigt rättvis ens i dåläget. Före Ola Hansson, som debuterade först 1884, var A.U. Bååth, han som "lärde muserna dikta på skånska". Bååths första diktsamling kom redan 1879, och det är i förlängningen av denne urskånske diktares jordnära, märgfulla hembygdsdikter, mer än i Ola Hanssons, som man finner den senare typiskt skånska lyriken, främst Anders Österlings och Gabriel Jönssons.

Det svenska 80-talet var för övrigt i mycket hög grad en skånsk historia. Om man undantar Strindberg finner man de märkligaste diktarna under realismens skede i Skåneland: skåningarna Bååth (som inledde den naturalistiska poesin i Sverige), Ola Hansson och Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren), samt hallänningen August Bondesson. De är också förelöpare till 90-talets hembygdsdiktning. När skåningarna återvände till dikten upptäckte de först och främst Skåne.

Men när Vilhelm Ekelund skrev dikten "Till Ola Hansson", tänkte han på hur den skånska stämman i dikten varit tyst under ett par hundra års svensk ockupationspolitik. Skåne fick tjänstgöra som Sveriges kornbod, men det tilläts bara vara som Boiotien i det klassiska Grekland: hemvist för bönder, icke för poeter och andra skönandar. Det var, skriver Ekelund i samma dikt, "föraktat, försmädat, måltavla för löjet". Där bodde nämligen en annan nationalitet, och svenskarna såg med rätta skåningarna som främlingar i riksgemenskapen.

Vi får inte glömma att detta sakernas tillstånd var en följd av svensk införlivningsstrategi under 1600-talet och 1700-talet. 1700-talet är en litterär guldålder för Mälardalens Sverige med Stockholm som centrum; i 1800-talets början flyttas tyngdpunkten med romantiken över till Uppsala. I Skåneland finns nästan ingenting, och att förgrundsgestalten för den litterära förnyelsen var en hallänning, Olof Dalin, är snarast undantaget som bekräftar regeln. "Somlige undra om någonting plattare i världen gifs än tunna pannkakor och Poesier från Lund", skriver Kellgren, själv från landsorten (Västergötland) men så snabbt naturaliserad stockholmare att han sätter sig med kritisk pondus på allt som inte är friserat i huvudstadsmässig franskklassisk stil.

En litteratur kan inte utvecklas utan kontakt med ett levande språk, och det skånska språket liksom annan särpräglad skånsk kultur hade brutalt motarbetats, delvis utplånats. För svenskarna var det viktigt att slita av Skånelands band med det gamla moderlandet Danmark. De observerade förstås inte, att Skånes språk då var lika litet danskt som det blir svenskt senare. Språket i nuvarande Sydskandinavien (alltså också södra delen av Småland och på det en gång skåneländska Bornholm) har särdrag som skiljer det från svenskan och danskan. (Detta folkmål borde förstås ha beteckningen "sydskandinaviska", den vanliga beteckningen "sydsvenska mål" är helt missvisande, ty det är inte svenskt till sitt ursprung och omfattar fortfarande det danska Bornholm.) Man observerade inte heller att skåningarna då liksom nu räknade sig som en egen nation: de kallade icke Danmark utan Skåne sitt "fädreland", som den danske historikern Fabricius med skärpa och många betecknande exempel understrukit i sitt stora arbete om Skånelands övergång från Danmark till Sverige. Nationalkänslan i hela Skåne var skånsk, icke dansk, och den borde ha kunnat bevaras likaväl under svensk överhöghet som under dansk. Men den fick icke finnas, och därmed kvävdes också möjligheterna till en rik litterär utveckling i de skånska provinserna. Universitetet i Lund grundades 1668 för att försvenska det nyvunna landet, icke för att bidra till kulturens uppodling, och professorstjänsterna tillsattes med svenska män eller skåningar som accepterat svenskarnas språk och synsätt. Friskyttekårens och de andra skånska patrioternas nederlag i den s.k. snapphanerörelsen innebar också dödstöten för skånskt språk och skånsk kultur.

Hur rikt litteraturen i Skåneland kunde ha utvecklats, om inte språkrötterna skurits av, kan man ana om man jämför den kulturella blomstringen här under tidigare århundraden med övriga Norden.

Den s.k. "Kungagraven" i Kivik hör till bronsålderns märkligaste monument. Skeppssättningen vid Kåseberga på Österlen är inte bara den största och praktfullaste i Skåne. Med sin längd på 67 meter och sina höga stenar (upp till 3 meter) är Kåsebergaskeppet enastående i hela världen. Liksom de många andra fornåldersminnena har det tidigt satt bygdefolkets och diktarnas fantasi i rörelse. Redan i en av de prästrelationer som 1624 på Kristian IV:s order insändes till professor Ole Worm i Köpenhamn nämnes "Ale stene" vid "Kåsebierge leje", "en fierdingsvej fra det ref som kaldis Sandhammer":

"Bönderne der hos siger, att gammel tale står, att All havde satt sig fore att han ville göre sig en hafn udenfor detta bierg som disse stene ståe på, udi den del som ligger mellom de syndre og nörre bierge, och att han ville göre sitt indlöb och udlöb til sine skibe igenom di 2 skår udi di syndre bierge nest haffuet, som kaldes Kåsebierg skår och Lynde skår."

Denna lokala tradition har hållit sig levande: "All" är densamme som vi finner i beteckningen "Ales stenar", vida berömd i nutiden främst genom Anders Österlings underbara dikt. Ale var otvivelaktigt en mäktig konung, det är säkert samme man som möter hos Saxo grammaticus omkring år 1200 som "Olo", kallad "den raske" eller "tappre". I isländsk tradition finns namnet Ali inn froekni (Ale den djärve) också bevarat. Saxo berättar att kung Ale kämpade på sveakungen Sigurd Rings sida mot danernas och götarnas urgamle hjältekonung Harald Hildetand, när denne föll i slaget på Bråvalla hed. Detta halvt mytiska slag anses avspegla den "stamstrid" mellan svear och götar som slutade med götarikets undergång och brukar tidfästas till mitten av 700-talet. Efter allt att döma är Kåsebergaskeppet betydligt äldre än så (kanske från slutet av bronsåldern) men det säger något om Ales makt över folkfantasin att han kombinerats med detta mäktiga forntidsmonument.

Kung Ale framstår i traditionen som en både mäktig och hårdhänt härskare. Enligt den saga som Saxo förmedlat blev han med kung Rings stöd konung över Skåneland (alltså även Blekinge, Bornholm och Halland) men regerade så egenmäktigt att de skånska hövdingarna slöt sig samman och lejde den trehundraårige kämpen Starkad den gamle att lönnmörda sin härskare. Kung Ale litade blint på den gamle hirdkämpen, och det var viktigt, ty Starkad måste narra Ale att vända sig bort: kungens blick var så vass att ingen vågade lyfta ett vapen mot honom när han såg på motståndaren. Men hans makt var så stark också efter döden att både skåningar och daner valde Ales son Omund till kung, och denne fortsatte skräckregementet. Även denne Omundus eller Urmundus figurerar kanske i den skånska lokaltraditionen, under namnet Urban; Kåsebergaskeppet har också kallats "Urbans grav" medan en mindre stensättning bredvid hetat "Ale stenar".

På säkrare grund står man, när man tar utgångspunkten för den skånska litterturen i runorna. Mängden av runinskrifter inom våra landamären är ett påtagligt bevis för att den litterära kulturen under forntiden stått högt. Till de provinser i Norden som är speciellt rika på runstenar hör Skåne. De ofta ståtliga minnesmärkena är vittnesbörd om detta landskap som viktigt kulturcentum. En del av de skånska runinskrifterna är avfattade på vers --i regel av anonyma ristare. Vi möter oftast bara namnet på den storman som låtit uppsätta stenen och avlönat en runristare. Men förekomsten av verser på runstenarna -- av samma slag som vi finner i den isländska skaldediktningen -- visar att det funnits en rik litterär kultur. Praktfulla bildristningar, t.ex. det stora Hunnestadsmonumentet, omvittnar att också Eddadikternas myter och gestalter varit välkända.

Det som är kvar av Hunnestadsmonumentet finns att beskåda vid Kulturen i Lund. Där ser vi en yxbärande man, kanske Tor, och en kvinna med ormar i handen och i munnen som rider på en varg. Denna ryttarinna har sammanställts med Snorres berättelse om trollkvinnan Hyrrokkin i Edda: hon kom till Balders bålskepp ridande på en ulv med huggormar till tömmar, hon sköt ut farkosten som ingen annan kunde rubba, med sådan kraft att elden slog upp i dess köl.

ke Ohlmarks har med mycken fyndighet och fantasi (främst i "Skånes äldsta hävder", 1963) och med storskånsk patriotism velat se Skåne som ursprungsland för en hel del av det mytologiska stoffet i Snorres Edda. Att namnet på gudinnan Skade har att göra med namnet på Ska(n)dinavien, och att detta hänger ihop med Skåne, synes dock mycket troligt. Skade är dotter till jätten Tjatse, "den stenrike", och därmed skulle man kunna lyfta fram ett stort schok av den fornnordiska gudasagan som skånskt. Enligt Ohlmarks är jätten Tjatse en personifikation av hela den skånska megalitkulturen, och dråpet på Tjatse återspeglar alltså en främmande invasion (asarnas) av det urgamla kulturlandskapet! Tjatse sammanställes rentav med den skånska sägnens Finn, som bor "på Helgonabacken" i Lund.

Men låt oss från dessa fantasier återgå till runstenarna! Med glädje finner en skåning vid Krageholm en runsten från vikingatiden som inte bara frammanar den bortgångnes tapperhet utan också hans givmildhet med bordets håvor: den regelrätt genomförda versen slutar med den vackra allitterationen att den bortgångne var "miltastr matar", alltså givmild med maten. De litterärt märkligaste av de skånska runstenarna är emellertid de som ursprungligen stod vid Torna Hällestad och Sjörup, i hjärtat av Skåne. På Hällestadsstenen hyllas jarlen Toke Gormsson "en huld drotten" Prosatexten följes av en strof på östnordiskt versmått:

Han flydde icke vid Uppsala. Såtar satte efter sin broder sten på berget stödd på runor. De Gorms Toke gingo närmast.

Och på Sjörupsstenen berättas att "Saxe satte denna sten efter sin felaga (kamrat) Asbjörn, Tokes son". Också här avslutas texten med en skaldevers:

Han flydde ej vid Uppsala men vog (stred) så länge han väpnad var.

I båda texterna häntydes alltså på ett välkänt slag vid Uppsala. Man har sammanställt dem med Snorres skildring av Jomsvikingarna och Styrbjörn Starke, som Frans G.Bengtsson anknyter till och broderar på i Röde Orm. I den isländska Jomsvikinga saga, som ursprungligen skrevs på 1100-talet, berättas om hur Styrbjörn, brorson till Erik Segersäll i Uppsala, drar till strids mot sin farbror för att erövra faderns krona. Vid Fyrisvallarna stod en strid där Styrbjörn blev besegrad och stupade: han skall ha bränt sina skepp på förhand så att ingen kunde fly (därav ordstävet att "bränna sina skepp"). Den moderna vetenskapen anser det föga sannolikt att Jomsvikingasagan är historisk, men både Snorre och runstenarna vittnar om ett skånskt härnadståg mot Sveaväldets centrum. I sagan har den brutala erövringslusten omskrivits till en konflikt på det personliga planet.

Jomsvikingarna hörde hemma i Skåne och på Bornholm. Mycket har tydligen berättats om deras krigståg i Skåne. Ett skåneländskt storvälde, som sträckt sig över södra Östersjön och som kunde hota själva Svea-väldet, anas i berättelserna, med det starka fästet Jomsborg (Jumma i slavisk tradition) som styrkans centrum. Jomsborg som kanske, det bör understrykas, bara fanns i sagans värld, ska ha legat i de av skånska hövdingar erövrade vendiska provinserna i nuvarande norra Tyskland.

Kanske har Adam av Bremen inte så fel när han förlägger det berömda slaget vid Svolder till dessa trakter! Där var maktens centrum. En av de jarlar som stod mot Olaf Tryggvason i slaget vid Svolder c:a år 1000 var Sigvalde Jarl. Enligt Snorre var han härskare över Jomsborg i Vendland och son till Strut-Harald eller Harald Strut, den siste konung som självständigt härskat över Skåne. Det var just Sigvalde Haraldsson som lockade kung Olav Tryggvason rakt i händerna på de förenade danska och svenska flottorna vid Svolder!

Men slaget vid Svolder innebar slutet för Skånes självständighet: Sven Tveskägg och hans son Knut den store lägger Skåneland under sig med stark övermakt. Dock framhäves landets betydelse i det danska väldet ofta genom att de danska härskarna i sagorna kallas "skåningars konung". Och snart intar en skånsk hövding, Sven Estridsson, både den skånska konungatronen och småningom den danska (efter 1060).

En del av det rika berättelsestoffet om Skånelands historia tecknades ner redan på 1100-och 1200-talen. Fragment av berättelserna nådde ända bort till Island och fogades in i isländska författares "sagor". Lejrekrönikan, som antas ha skrivits ner 1170 i Roskilde men blivit bevarad genom att den i Lund arbetats in i annaler och årsböcker, berättar bl a om Rolf Krake som enligt sagan dräptes av sin svåger Hjarvard, "greve av Skåne".

Om den kanske störste av alla skånska kungar, Ivar Vidfamne, berättar Snorre i Ynglingasagan. Eftersom flera skånska runstenar förtäljer om ett stort vikingatåg i österled kan endast den patologiskt misstrogne betvivla Ivar Vidfamnes historiska existens. Enligt Snorre var det Ivar Vidfamne som höjde Skåne till en stormakt: Skåne blev kärnlandet i ett imperium som behärskade länderna bortom haven både väster- och österut. Ivar Vidfamne har enligt Ynglingasagan erövrat hela sveaväldet (sedan Ingjald illråde bränt sig inne i Uppsala vid underrättelsen om att Ivars här nalkades), tillägnade sig danaväldet och en stor del av Saxland, en del av England samt österriket (Finland och Karelen): "Av hans ätt ha sedan kommit de danakungar och sveakungar som haft väldet i de länderna." Historien om Ivar Vidfamne bekräftas av Olav Tryggvasons saga och Historia Norwegiae, som också nertecknats på medeltiden. I Olav Tryggvasonsagan talas om "det välde Harald Hildetand haft i England och före Harald Ivar Vidfamne". Vi vet inte om den historiske Ivar Vidfamne (eller "Ingvar den vidfarne" som han transkriberas i Svealand) var skåning från födseln, men förvisso är han starkt förankrad i skånsk tradition. Icke utan skäl skryter Frans G. Bengtssons Röde Orm med att han "har Vidfamne i släkten".

Stort utrymme har Skåne i Saxos väldiga latinska skrift om danernas bedrifter, Gesta Danorum, som fullbordades i början av 1200-talet. Saxo, troligen själlänning, framstår som en riktig Skånehatare, men det är en sorts hat-kärlek ty han ägnar stort intresse åt Skåne, av allt att döma därför att sagorna om äldre tider här levt med starkt liv.

En av Saxos mest särpräglade hjältar är Starkad, med en senare namnform Starkodder, densamme som dräpte sin herre, den skånske kungen Ale. Både Västdanmark och Norge har försökt att lägga beslag på Starkad men av allt att döma är han en skånsk hjälte, född och uppvuxen i Skåne. Enligt traditionen var Starkad också skald, och om denna visserligen rätt sena tradition är riktig framstår han som den äldste namngivne av alla nordiska diktare: den historiske Starkad måste ha levat på 600- eller 700-talet. Som viking for han vida omkring, men de envisaste berättelserna förlägger hans död till Skåne, närmare bestämt till bron över Rönneå vid Ängelholm eller, något västligare, vid Vegeån. Ännu på 1500- talet berättar geografen Chytraeus om ett av Starkads styrkeprov efter folkets levande sägner: "Sterkkarl" eller "Starkkarl" flyttar två jättestenar som ingen annan kunnat lyfta, han tar en under var arm. Befolkningen utpekade mellan Ängelholm och Vegeholm ännu två stora block som "Sterkkarls stene". Mera härom kan den intresserade läsa i Axel Olriks avhandling "Starkad den gamle og den yngre Skjoldungraekke" (1910).

En annan av Saxos skånska hjältar är Toke, senare sammanblandad med Palnatoke. Han har en egenskap som utbölingar ofta förknippar med skåningar, nämligen skrytsamheten, och därför hamnar han ideligen i svårigheter. Den danske kungen tvingar honom sålunda - när Toke skrutit med sin skicklighet i bågskytte - att skjuta ett äpple från huvudet på sin son. Det rör sig här om en tidig version av den vittspridda saga, som senare kombinerats med Vilhelm Tell. En annan gång skryter denne skåning med att han är en mästare på skidor, och då blir han förelagd uppgiften att åka störtlopp från Kullaberg rakt ut i havet. Han klarar förstås detta också! Från dylika skånska skrönor ser man lätteligen förlängningen fram till Piraten och Hasse Alfredsson.

Om den uråldriga Skånelagen - måhända äldst av nordiska landskapslager - har redan berättats i uppsatsen Nordens äldsta kulturcentrum (Skånska Akademien 1983), men det kan vara skäl att på nytt anknyta till den vistext som avslutar den berömda Codex runicus, den märkliga handskriften på runor:

Drömde mik en dröm i nat um silki ok ärlik päl.

Detta är kanske det äldsta nertecknade exemplet på en nordisk ballad. Vad denna handlar om kan vi bara gissa, men den bör ha hört till "riddarvisorna". Som mycket annat tyder den på att de nordiska balladernas ursprungsland har varit det danska riket, med Skåne som ett av de rikaste områdena. Redan 1591 upptecknades hundra "folkvisor" från danskt område, av vilka uppenbarligen många var skånska.

Också sägner upptecknades tidigt i Skåne, den välkända om trollen och "Ljungby horn och pipa" på Trolleljungby så tidigt som 1624. Överhuvud bemödade man sig i Skåne under den danska tiden att tillvarata de litterära skapelser som levde på folkets läppar. Dylikt insamlingarbete hejdades brutalt sedan Skåneland 1658 blivit ett rikssvenskt generalguvernement. Med hård hand kränktes inte bara den skånska lag, som Sverige i fredsdokumentet i Roskilde lovat att hålla vid makt: allt som var skånskt, alltså "osvenskt" förföljdes, inte minst det danskpräglade skriftspråket. Undra på att detta folk utan eget skriftspråk sackade efter i den litterära utvecklingen under två århundraden! Linné gladdes och förundrades under sin resa 1749 över landets rikedom, men han hade ingen anledning att citera den skånska litteraturen i det arbete, Skånska resan, som han utgav av trycket 1751. Någon skånsk litteratur fanns inte längre.

Men sagor och visor levde kvar på folkets läppar. Det mesta hann att gå förlorat, innan upptecknarna började lyssna. Under romantiken begynnes ett systematiskt uppteckningsarbete i större delen av Europa. Men de danska upptecknarna räknade förstås Skåne till Sverige, och de svenska (Geijer och Afzelius) menade med rätta att de skånska folkvisorna inte var svenska. Det dröjde till 1870-talet innan den flitiga Eva Wigström började sina uppteckningar av skånska sägner och visor. Desto märkligare att skörden blev så rik! En lång rad samlingar med Byhistorier och skämtsägner utgav Eva Wigström med början 1878. Dessförinnan har hon publicerat uppteckningar i tidskrifter, bl.a. i Linnéa, som hon redigerade några år.

Till en början återger Wigström både sägner, skrönor och visor på skånskt bygdemål men snart går hon över till att frisera dem på riksspråk, en osed som inletts av föregångarna i Sverige. Tyvärr har vi därför ganska få alldeles autentiska uppteckningar. Men det material Eva Wigström hopsamlade är mäktigt nog, och den danske folkviseforskaren och samlaren Svend Grundtvig förklarar sig i ett uttalande som publiceras i Wigströms första samling Folkdiktning (1880) överraskad "ved at erfare, hvor rigt Skåne endnu er på gammel folkelig overlevering". Ett liknande uttalande gör den berömde norske folkvisesamlaren Asbjörnsen.

Mest är de skånska balladerna variationer på samma motiv som är välkända från danska och svenska folkvisor, men variationerna vittnar ofta om konstnärlig instinkt. Så slutet på balladen Systermordet, upptecknad i Asmundtorps socken. Den har samma handling som de olika versioner Olrik upptecknat under rubriken Den talende Strengeleg i Danska folkeviser; i svenska folkvisor kallas den för Den underbara harpan. Det handlar alltså om två systrar - "Den äldsta var svart, som den svarta jord; / den yngsta var vit, som den klara sol" - och alla friarna som kommer till gården giljar förstås till den yngsta. Den äldre systern lockar med sig den yngre till tvättestenen vid sjöstranden. Dialogen i den skånska visan blottar en hårdhet hos den yngre skönheten, som gör den äldres desperata mordhandling förståelig:

- Vi tvätta oss begge i vattnet nu. Så bliver jag väl så viter som du

- Om du tvättar dig båd natt och dag så bliver du aldrig så viter som jag.

En spelman som bor vid stranden (i andra visor är det näcken) finner den drunknade jungfrun och bygger en harpa av henne. Den skånska visan slutar:

Han byggde den av det snövita bröst, den harpan månd' klinga med ljuvlig röst.

Så skar han av henne de fingrar fem och gjorde harpeskruvar av dem.

Så tog han jungfruns guldgula hår och harpesträngar derav han snor.

Så gångar han sig till bröllopsgård där bruden hon dansar med guldband i hår.

Det första slag han på harpan slog, den bruden hon satt uti brudstol och log.

Det andra slag, som från harpan rann, den bruden bleknar i skruden grann.

Ty rösten från harpan så underligt klang, om drunknad syster den tonen sang.

Den tredje slag han på harpan slog - Tungt är mitt liv - den bruden hon föll till golvet och dog, - Här ståndande gräs om sommaren.

Att visan haft en stark förankring i Skåne framgår av den vackra version Ingemar Ingers upptecknat så sent som på 1920- talet (Folkdiktning från Bara härad 1925); omkvädet lyder där: "det blåser kallt kallt väger ifrån sjön".

Ett viktigt rum i den skånska vistraditionen intar skämtvisorna som har mera folkligt ursprung än de av adeln gouterade riddar- och trollvisorna. De mera burleska varianterna har Eva Wigström säkert gått förbi, men i många fall visar också de folkliga skämtvisorna förståelse för den effekt som ligger i antydningen, det outsagda. Den levande säcken heter en visa, som upptecknats i Norrviddinge socken i Harjagers härad. Den måste återges oavkortad (parenteserna är artikelförfattarens, där har förmodligen sångarna agerat dramatiskt- pantomimiskt):

Det var tre skälmar de lade upp råd hur de skulle mjölnarens dotter få.

De två tog den tredje och stoppa'n i en säck så redo de neder till möllebäck.

"Käre du mjölnare, du var mig så huld du mal mig den säcken, men tag ingen tull!"

"Vad månde du hava uti din säck då du mig förmenar att taga min rätt?"

"Ärter, havre, vicker och malt som alla mjölnare så gärna vill ha."

"Så sätt då den säcken i min dotters hus. ty där finnes varken råtta eller mus!"

När dagen var ute och natten föll på så börjad' den säcken båd' krypa och gå.

"Kära min moder, I tänden upp ljus, jag tror här ä' tjuvar uti vårt hus."

(Härvid kryper skälmen förstås upp i dotterns säng, och hon blir rädd att det oväntade nöjet skall försvinna:)

"Ack, kära min moder, I tänden ej ljus, ty det var blott katten som spände en mus."

(Efter denna försynta antydan om vad som försiggår, får man tänka sig att skälmen tassar iväg, och modern uppfattar en skymt:)

"Nej, aldrig jag såg då maken till katt, jag tror han hade stövlar, sporrar och hatt!"

Också denna burleska visa har en god folklig förankring. Den är ävenledes upptecknad, under rubriken "Möllarens dotter", av Ingers på 20-talet. Där har fantasin arbetat vidare och låter fortsättningen handla om modern, som håller på att spoliera den stulna herdestrunden; för en gångs skull möter vi också folkmål i en vistradering:

Tier du inte, kjarringafan, så ska du på hoeded i möllarens damm.

Möllaren hadde en brågeder stud, han tona på horned å hottana ud.

Möllaren sto po backen å så hans kjarring ude i vanned lå.

Når kjarringen sjonk å pälsen han flöd, når kjarringen sjonk å pälsen han flöd.

Möllaren hadde en krågede tann, Han hoggna i ännen å drona te lanns.

Visst är det skada att vi inte har flera tidiga uppteckningar -- några glimtar ger Nicolovius (prästen Nils Lovén) i sin klassiska bok Folklivet i Skytts härad(1847). Först 1875 bildade studenter inom Skånska Nationen i Lund en Skånsk Landsmålsförening, vars uppgift enligt stadgarna var att "söka lära känna Skånska folklynnet, sådant det i sång och sägen, i egendomliga seder och bruk, i danser, lekar, ordspråk, gåtor m.m. samt framför allt i allmogemålet afspeglar sig".

Efter ett drygt årtionde av insamlingsarbete utkom den första boken, Teckningar och Toner ur Skånska Allmogens lif(1889). Där har folkmålet bevarats i prosaberättelserna, i sagor och sägner, men bara i fem av de 19 folkvisorna har den genuina skånskan nertecknats. Som en väldig båge över tiden förenas emellertid den sist återgivna visan, Herr Holger, med folkvisestrofen i Skånelagen. Visan ger från början dröm-anslaget: "Fru Tala hon drömde en dröm i natt", och två strofer i jag-form förebådar därefter kommande hemskheter:

Jag drömde, jag drömde om vår gångare grå han bar dig till tinget, du dödde därpå.
 

Jag drömde om eders lille smukke hund, han bar ditt huvud i rosenlund.

Att just avsaknaden av ett eget språk, som man självkart kunde uttrycka sig på i skrift, förstummat diktarna i Skåne, blir klarare, om man från den svenskspråkiga lyriken i första hälften av 1700-talet vänder sig till den fortfarande yppiga på latin. Finsmakarna föredrog faktiskt ännu den senare. De många latindiktarna hade en internationell publik (1772 utkom en svensk latin-antologi som lästes och beundrades ute i Europa). Som den främste av dessa svenska diktare på latin (möjligen vid sidan av Gustaf Lithou, Olof Hermelin, Daniel Hjortvipa och Sylvester Phrygius) hävdar sig en skåning, Andreas Stobaeus (1642-1714). När den svenska vitterheten hos de bildade läsarna vann överhand över den latinska mot slutet av 1700-talet, tystnade de skånskfödda poeterna för nästan ett århundrade.

Det blev en smålänning, Esaias Tegnér, förunnat att åter ge Lund något av en litterär ledarplats. Medan tidigare diktare, som Lidner och en samtida som Stagnelius endast passerade Lunds universitet, blev Tegnér den förste typiske lundensaren, genom sin respeklöshet och kvickhet. Tegnér lade grunden till lundaskepticismen, lundaandan, som allt sedan förnöjt skåningar och retat gallfeber på allvarsmän från den tungsinta Mälardalen. Efter honom följde bl.a. C.V.A. Strandberg, som efter ett prövoår i Uppsala förlade sina fortsatta studier till Lund. Även dennes samtida Oscar Sturzen-Becker flydde från det bornerade Uppsala- och Stockholms-klimatet till södra Sverige och Köpenhamn och verkade de sista årtiondena av sitt liv som tidningsredaktör i Helsingborg.

Dylika uppfriskande tillskott norrifrån - som Skåne sedan ständigt haft förmånen mottaga och omsmälta - har bidragit till den skånska litteraturens vitalitet och förnyelse. Lund blev från 1880-talet åter - som under medeltiden - ett livskraftigt andligt centrum. Med Vilhelm Ekelund fick Skåne vid sekelskiftet en diktare som enligt många finsmakares mening är inte bara Skånes utan svenska språkets finaste centrallyriker.

Den skånska dikten är nu en självklar del av den svenska. Men den har - eller bör ha - en egen ton. Så slutar Gabriel Jönsson så vackert sin dikt Min strand (titeldikten i samlingen 1956):

Där är jag hemma. All vår jords beglänsta sagoland finns utanför och inombords vid denna barndomsstrand.

© SSF
 

Book Index

Main