Scania
A Region in Europe

(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)

Kapitel 3

"Hur Skåne blev svenskt"

av STIG LARSÉN OCH INGVAR RYDZÉN

Stig Larsén. Född 1947. Redaktör, Sydsvenska Dagbladets Lundaredaktion. Ingvar Rydzén. Född 1945. Journalist. Bl.a. intresseinriktad på skånsk topografi. Bor i Hästveda. "Hur Skåne blev svenskt" förekom som en serie artiklar i Sydsvenska Dagbladet under perioden maj-juni 1981.
 

 ETT UNDERLIGT FOLK SOM MAN FÅR DIT MAN VILL

"Vi kan ikke spaende buen for hårdt, thi her er et underligt folk, som man dog med lemfaeldighet i tiden driver, hvor man vil." 

Så skrev prosten David Arensen Mølensted 1681, två år efter att freden i Lund bekräftat att Skåne skulle tillhöra Sverige. Också för prosten, född på Själland och under kriget 1675-79 i hemlighet och med största entusiasm sysselsatt att understödja de danska styrkorna och friskyttarna i Skåne, stod det klart att det inte längre var möjligt att finna snar återförening med fäderneslandet Danmark. Prosten och de båda Göinge härader han hade uppsikt över skulle få lova trohet till svenske kungen. Den "mildare" försvenskningspolitik som varit i bruk sedan freden i Roskilde 1658 hörde nu också till en svunnen tid. Därför ville också prosten, stor diplomat som han var, att "bågen icke ska spännas hårt, med lämpor kommer man ändå dit man vill -- med detta egendomliga folk som bebor landskapet".

Liksom i freden i Roskilde 1658 och i Köpenhamn två år senare bestämdes i Lund att skåningarna skulle behålla dansk lag och kyrkoordning. Säkert hade det kostat de danska förhandlarna mycket möda att få de här bestämmelserna inskrivna i fredstraktaterna varje gång. Trots nationalitetsskiftet kunde alltså skåningen i stora delar leva som vanligt. I kyrkan predikades på danska av en prästman som framträdde i dansk prästdräkt med pipkrage. Man sjöng de danska psalmerna och den danska kyrkohandboken följdes. Man dömde vid tinget enligt skånsk lag och de gamla privilegierna bestod. Det sistnämnda var särskilt viktigt för den danska adeln med stora godsinnehav i Skåne.

Nyheter efter freden i Roskilde var dock en rad ekonomiska försämringar som bl a de svenska tullarna medförde. Därtill kom att det skånska överskottet på spannmål skulle säljas till det svenska upplandet istället för att avsättas på de mycket mer givande danska och tyska marknaderna. Samma sak gällde försäljningen av gödoxar. 

1672 hade Karl XI blivit myndig och han kom snart underfund med den adelsdominerade förmyndarregeringens försyndelser. När Skånska kriget var ett faktum fick kungen också rika tillfällen att studera följderna av en alltför svag försvenskningspolitik. De dansksinnade och opålitliga skåningarna skulle få smaka en beskare medicin. Ordinationen hade kungen klar redan innan kriget hunnit till slut. På riksdagen i Halmstad 1678 förklarade majestätet också att "Skåne är ett främmande och riskabelt land vars luft är penibel och farlig för den svenska nationen." Kungen och den skånske generalguvernören Johan Gyllenstierna gjorde upp planerna för denna nya genomgripande försvenskning. Kyrkolivet och folkundervisningen stod i förgrunden. Svenskfödda präster skulle tillsättas när vakanser uppstod, svensk ritual skulle införas och språket under gudtjänsterna skulle naturligtvis vara svenska. Klockarna skulle lära ungdomen att läsa svenska. Till hjälp skulle de få svenska läseböcker och katekeser. De gamla danska skulle förverkas. Vad gäller rättsväsendet skulle man döma efter svensk lag och svenska häradshövdingar skulle efterträda de danska tingsfogdarna. Med sin sannolikt inte helt obefogade misstro mot skånskt krigsfolk, var det naturligt att kungen förbjöd skåningar att göra militärtjänst i det egna landet. I stället ålades skåningarna att till rusthållen skaffa svenskfödda soldater. 

"Den hårda linjens män" med kungen i spetsen planerade således en kampanj för att en gång för alla foga in det skånska landskapet i Sveriges karta. Men utvecklingen skulle inte bli sådan Karl XI från början tänkt sig den. Flera faktorer skulle länka utvecklingen i andra banor. Krigsmannen och godsägaren Rutger von Aschebergs inträdande som generalguvernör skulle inte minst medverka till det.

ETT UNIVERSITET I LUND ALLT EFTER HERRENS VILJA

När Lunds universitet formellt nyöppnades i det tysta den 17 juni 1682 var syftet inte att i första hand söka de vetenskapliga sanningarna.

Målet var ett annat. 

Universitetet skulle vara ett redskap i den kommande försvenskningsoffensiven. 

Från Lund skulle svensktalande präster pumpas ut i de erövrade provinserna och med språket som svärd skulle dansksinnet halshuggas. 

Tiden mellan fredsslutet 1679 och återinvigningen blev dock en orolig tid för universitetets tillskyndare. 

Karl XI var inte alls övertygad om att universitetet skulle återuppstå, än mindre att det skulle ligga i Lund. I oktober 1679 rycktes grunden för akademin undan då kapitelgodsen drogs in. De behövdes för att finansiera indelningen av rytteriet. 

Vad som sedan följde innan universitetet säkrades i Lund var en karusell av uppvaktningar, utredningar, beskyllningar, politiska utspel samt hot och smicker. 

De politiska metoder som används för att lösa varvs- och sysselsättningskriser i dagens Skåne är således inte nya. 

Lundauniversitetets anhängare förfogade över ytterligare ett slagträ dagens strukturrationaliserare aldrig skulle drömma om att ta i sin hand. 

Gud tycktes själv ha utvalt Lund till universitetsort. 

Emedan han så mirakulöst de svenska professorum gårdar jämte andra akademikers från elden tvärtemot fiendens omilda uppsåt nådeligen beskyddat haver, framhåller fyra professorer i en skrivelse till Karl XI. 

Professorerna fortsatte sedan konsekvent att uppvakta makthavarna i kungens närmaste omgivning. 

Största hotet mot Lund var vid årskiftet 1679/80 Landskrona som bl a till följd av den utmärkta hamnen utvalts till generalguvernörens residensstad. 

I maj 1680 signerade kungen stadsplanen som omfattade byggnader för såväl världslig som kyrklig förvaltning - samt en nedbantad akademi. 

Som så ofta faller idéerna med den man som driver dem. Generalguvernören Johan Gyllenstiernas död blev också grundskottet för Landskronas stolta planer. 

Trots att de skånska stånden ej var representerade på 1680 års riksdag dök frågan om universitetets framtid upp. 

Två präster från Kristianstadstrakten, Henrik Nissenius och Carsten Rönnow, drog en lans för universitetets restaurering. 

På anmodan av biskopen Canutus Hahn föreslogs Kristianstad som lämplig ort och alla förträffligheter räknades upp, även den "härliga kyrkan". 

Karl XI var fortfarande kallsinnig. Han menade att provinsens ungdomar skulle söka sig till svenska universitet. Biskopen fick dessutom order att förse Lunds kvarvarande professorer, de som också var präster, med pastorat. 

I olika sammanhang lät kungen förstå att Kristianstad, Karlshamn, Växjö och även Karlskrona fanns med i bilden. Universitet var inte heller någon kunglig tanke, fastmer ett gymnasium. 

Platsen för ett sådant skulle avgöras av biskop Hahn och den nye generalguvernören Rutger von Ascheberg. 

Hahn hade strategin klar. Han skulle få de skånska prästerna att anhålla om svenskt kyrkoskick och besätta predikstolarna med svensktalande präster. 

Om prästerna kom från de gamla danska provinserna behövdes, enligt Hahn, ett universitet inom dess gränser. Uppsvenskar som tänkte sig en framtid i Skåne skulle dessutom få en mjukstart i de erövrade provinserna via akademin. 

Planerna föll kungen på läppen. Samtidigt agerade de kvarvarande professorerna som om universitetet i Lund aldrig upphört att fungera. 

Verksamheten smögs igång redan på vårterminen 1681, ett drygt år före den officiella återinvigningen.

Kungen hade dock bara accepterat ett lärosäte, inte någon speciell plats även om Lund fortsättningsvis skulle vara stiftsstaden. 

En fingervisning gavs emellertid i den kungliga resolutionen: akademin skulle kopplas till stiftet och kungen donerade mark till akademin i Lund. 

I praktiken var saken klar. I mars 1682 sa kungen ja till återinvigning i Lund och med åtta professorer inleddes arbetet. 

Bortsett från en del framstötar från Kristianstad, understödda av studenterna, även Canutus Hahn var öppen för andra förslag, satt universitetet i orubbat bo i Lund. 

Karl XI gav 1688 ytterligare tyngd åt Lund genom att donera Lundagårdshuset till universitetet. 

"Gamla akademin" tjänstgjorde sedan som universitetets huvudbyggnad mellan 1692 och 1882.

ASCHEBERG LIRKADE OCH LOCKADE SKÅNING TILL TROHET MOT SVENSKE KUNGEN

I slutet av september månad 1680 var fältmarskalken och guvernören över Göteborg, Bohuslän och Dal, Rutger von Ascheberg, på resa från Göteborg till Skåne. Han skulle nu tillträda ytterligare ett ämbete: som generalguvernör och därmed Karl XI:s företrädare också i Skåne. Motvilligt hade han gått med på att ytterligare vidga sina uppdrag. Ett långt officersliv i svensk tjänst, redan under trettioåriga kriget hade satt sina spår. Gikten plågade svårt den strax sextioårige adelsmannen, som var av god kurländsk familj. Ett tämligen omfattande godsinnehav i Bohuslän och Norge krävde också tid liksom omfattande affärer med oxar och spannmål. Inte minst bromsade omsorgen om familjen i Göteborg Ascheberg när Karl XI presenterade utnämningsbrevet. 

Men vad som ändå ingav Rutger von Ascheberg mest oro var hans företrädare Johan Gyllenstiernas långtgående program för en snabb och kompromisslös försvenskning av Skåne. Detta desto mera som kungen själv i sitt utnämningsplakat för Ascheberg inskrivit att Gyllenstiernas planer skulle fullföljas. Inför Aschebergs vägran lät kungen dock stryka denna formulering. Därmed var det sista hindret för Ascheberg att acceptera uppdraget också borta.

Men Gyllenstiernas politik hade i alla fall verkat två år i landskapet. Rutger von Ascheberg fick nogsamt erfara hur stort missnöjet var hos såväl adel som borgare, präster och bönder. Kungens och Johan Gyllenstiernas avsikt var dels att låta Skåne bidra till uppryckningen av rikets hårt ansträngda finanser, dels att förvandla Skåne till en uppladdningsplats och centrum för stormaktens förstärkta armé. Landskrona skulle enligt Gyllenstiernas planer bli generalguvernementets huvudfästning, ett projekt som både Ascheberg och stora delar av generalitetet ogillade. Gyllenstierna raserade också befästningar vid Kristianstad och detta trots varnande ord från den ansvarige för befästningsarbetena i Skåne, Erik Dahlberg. 

1679 hade Gyllenstierna också förmått Karl XI att utfärda ett brev om reduktion av adelns förläningsgods i Skånelandskapen. Rutger von Ascheberg hade som godsägare inte svårt att dela den skånska adelns motvilja mot denna radikalism och lyckades som generalguvernör att åtskilligt mildra indragningarna, även om han i fall som gagnade hans privata intressen nog så hårt kunde ta bruk av indragningshotet. 

Bland allmogens klagomål till Ascheberg hörde att alltför många svenska knektar tilldelats ödegårdar. Dessa brukades på ett sätt som frestade hårt på de rotar som fått till uppgift att bistå vid ödegårdarnas upprustning. I stället placerade Ascheberg nu bönder och drängar som skaffat sig visst kapital på de här gårdarna. Rotarna befriades från sina pålagor. I stället bidrog kronan med skattefrihet flera år. 

Diplomati och försiktighet drev alltså Ascheberg också då det gällde böndernas problem. Han insåg att de infödda skåningarna var långt mer skickade att bruka gårdarna i Skåne än ryttare från Uppsverige. På köpet fick han bondebefolkningens förtroende och ryckte undan grogrunden för den besvärliga snapphanerörelsen. 

Men då det gällde skåningarnas rätt att ta värvning som ryttare vid de egna regementena lyckades Ascheberg aldrig övertala den mot detta folkslag notoriskt misstänksamme kungen. Först under Karl XII fick skåningen rätt att värva sig i det skånska rytteriet. 

Rutger von Ascheberg var i mycket en stor praktiker. Han deltog trots sin vacklande hälsa i långa sammanträden om indelningsverket med de skånska bönderna. Han lirkade och lockade och fick småningom de mest motsträviga och halsstarriga bönder att ta reson. Katalogen över Aschebergs åtgärder för att knyta Skåne samman med Sverige skulle också bli lång: vägarna förbättrades och socknarnas bönder ålades att sätta broarna i stånd. Nya vägprojekt genomfördes i de otillgängliga skogsbygderna. Postväsendet i landskapet länkades samman med den uppsvenska organisationen. Postföringen till kontinenten ordnades över Ystad och över Helsingborg-Helsingör. Gästgiverierna hade under Aschebergs tid sin första guldålder. Man kan kort säga att skadorna efter det dansk-svenska kriget i stort reparerades under åren 1680-1700.

Så långt gagnade Aschebergs verksamhet det allmänna. Men man kan inte förbigå godsägaren Ascheberg. Innehaven av gods och gårdar i Bohuslän och Norge kompletterade han raskt med flera stora skånska egendomar. Bland herresäten som varit i hans ägo är Bäckaskog, Sövdeborg, Ågerup och Tosterup. Dessutom hade han Torup på arrende. Ascheberg var en stor och god hushållare som förmådde göra goda affärer såväl med spannmål som med oxar. En extra och något oväntad inkomst hade han genom en speciell mäklaravgift för gods som han inte sällan med hot om indragning till kronan förmådde den skånska adeln att överlåta till egna vänner i förvaltning och krigsmakt. 

Rutger von Ascheberg var den siste store provinsguvernören och under honom försvenskades Skåne. Sannolikt lär det ha varit till hjälp att denna process leddes av en man som var mycket litet svensk. Som kurländare och från början legosoldat hade han aldrig fått någon emotionell bindning till landet. Och själv behärskade han knappast svenska språket. I hans familj talades tyska, brev och dagbok avfattade han på samma språk. 

DELIKAT MUTMIDDAG SMORDE PRÄSTAGOMMARNA

De danska prästerna ingjuter bara ondska i folket. 

Men eftersom församlingarna inte utan själavåda kan vara utan präster måste pastoraten i Skånelandskapen besättas med svenskar. 

Det beslutade det svenska prästerståndet vid en hemlig konferens i Halmstad 1678, mitt under den ännu brinnande danska-svenska striden om Skåne. 

Frågan var viktig. 

Året innan hade dåvarande generalguvernören Fabian von Fersen övertygat Karl XI om att det fortsättningsvis var nödvändigt att förse predikstolarna med svenskar samt införa svenska kyrkoceremonier. 

Några samvetsbetänkligheter från kyrkans sida rörande försvenskningsarbetet fanns inte. Den kyrkliga och den världsliga makten var sammanlänkad i kedjan mellan Gud och folket. 

Gud - kungen - biskopen - prosten - församlingsprästen - folket utgjorde länkarna. 

Prästerna insåg vid det hemliga mötet att kedjan inte är starkare än den svagaste länken varför den gamle danske biskopen i Lund, Peder Winstrup, förklarades oduglig att leda försvenskningsarbetet.

 Ett villigt redskap fanns att tillgå, Canutus Hahn, som utsågs till vice biskop, med placering i Landskrona. Han efterträdde Winstrup vid dennes död. 

Några större försvenskningsinsatser gjordes aldrig under kriget även om biskoparna över de omstridda provinserna erhöll hemliga order att danska ABC-böcker, katekes och bönböcker skulle ersättas med svenska. 

Inte heller efter freden i Lund kunde försvenskningsarbetet dras igång. Det fanns en hake. Liksom i frederna i Roskilde och Köpenhamn sades att invånarna skulle få behålla lagar och privilegier av danskt ursprung. 

Kungen kunde därför inte ge order om att det svenska språket skulle klinga i kyrkorna. Man fick tillgripa den tidigare prövade taktiken. Prästerna skulle själva anhålla om att få använda det svenska kyrkoskicket. 

Canutus Hahn förklarade för Karl XI att han skulle förmå prästerna att begära uniformitet, d.v.s. likhet, i gudstjänstlivet. 

Biskopen satte raskt sin plan i verket. Han begav sig på visitationsresa till samtliga kontrakt.

- Ni har en trohetsplikt mot överheten och den som sätter sig upp mot överheten sätter sig upp mot Gud, betonade han och gratulerade samtidigt prästerna för deras välförhållande under kriget. 

Biskopen kunde inte officiellt uppträda som agitator för att övertala prästerna att ansöka om svenskt kyrkoskick. 

I hasorna hade han emellertid prosten i Hällestad, Sven Knutsson, som fick lägga ut texten. 

I december 1680 hade 13 av de 23 kontrakten svarat ja. Resten av kontrakten skulle fås på bättre tankar vid ett möte i Malmö för nära nog exakt 300 år sedan. I övertalningen ingick en sjusärdeles mutmiddag, notan gick på 300 daler silvermynt. 

Det mest hårdnackade gästerna beslutade därvid att lägga av den danska prästdräkten. 

Värden, generalguvernör Rutger von Ascheberg prisade den villighet de visade, "särdeles när jag dem vid slutet av detta möte med en måltid fägnade och trakterade". 

Men att det var klent beställt med villigheten visar den mängd åtgärder Hahn i fortsättningen måste tillgripa för att få ordning i Skåne, dessutom var bara var femte präst svensk. 

Predikningarna blev för många gamla danska präster stötestenen. Att läsa svenska innantill gick väl an men att själv skriva ihop en predikan på främmande språk lärde man sig inte över en natt. 

Men de danska sederna och det danska språket tynade långsamt bort i de svenska kyrkorna, även om det tog lite tid. Poul Ennertsen i Glimåkra lär ha hållit den sista danska predikan i Skåne 1702.

Försvenskningen av prästerna hade knappast någon religiös bakgrund. Innehållet i Guds ord diskuterades aldrig. 

Det var i stället en politisk kampanj med udden riktad mot bondebefolkningen. 

- Vi är inga turkar eller hedningar, så att ni ska predika svenska för oss. Ni kan predika på danska, som vår gamle präst herr Jens. 

Så klagade sockenborna i Gessie utanför Malmö på den uppsvenske prästen. Utan framgång förstås. 

Samma veklagan riktade adelsdamen Anne Beck till Canutus Hahn sedan prästen Otto Frisch vägrat betjäna henne efter den danska kyrkohandboken. 

För denna förseelse fick Otto Frisch en knäpp på näsan av den servile biskopen. 

MYNT OCH TULLAR TYNGDE BORGAREN

"Att vi som nu alla bestå av en Gud med enahanda tro, under en konung och uti ett rike måge ock hådanefter icke allena i kyrkoceremonierna och kyrkoväsendet njuta enahanda skick och ordning utan ock vid domstolarna och administrationen av justitieväsendet få följa Sveriges lag och den uppe i riket övlige process..." 

För bara precis 300 år sedan satte borgarna i Malmö de raderna på pränt. 

Mottagare var generalguvernören Rutger von Ascheberg som vidarebefordrade deras vördsamma anhållan till Karl XI. 

Och så hade Skånes mest betydande stad kapitulerat för försvenskningspolitiken.

Denna trängtan efter svenskhet betingades dock till stor del av ekonomiska bekymmer. 1680 års riksdag, dit Skånes städer ej fick skicka representanter, hade lagt stora ekonomiska bördor på Malmö. 

Men priset för att få medverka vid riksdagarna var alltså att man accepterade svenska lagar och förordningar. 

I januari 1682 meddelade Ascheberg att kungen i nåder bifallit Malmös anhållan. 

Direkt efter Roskildefreden 1658 fick borgerskapet i de erövrade provinserna kanske mer än andra känna av de svenska herrarnas styre. 

Städerna dominerades ekonomiskt av handelsmännen som plötsligt drabbades av den svenska tullpolitiken som på många punkter skilde sig från den danska. 

Målet var att helt klippa av Skånes kontakter över Sundet. Tullväsendet skulle dessutom naturligtvis kontrolleras av svenska tjänstemän. 

Kort efter fredsslutet 1658 meddelades att den stora sjötullen skulle erläggas på all export och import. För så gott som alla varor var den svenska tullen högre än den danska. 

Men starkast reagerade borgarna mot att den lilla tullen, även kallad porttullen, belastade "alla ätlige och förnötlige varor" som infördes till staden. 

Reaktionen blev t o m så stark att Karl X Gustav kort efter angreppet på Danmark i juli 1658 upphävde lilla tullen för att inte utmana de anti-svenska stämningarna för kraftigt. 

- Det ligger mig dag och natt i huvudet, huru vi oss de svenske skola avskudda för den svåra tull och annan besvär oss uppå lägges, menade Malmököpmannen Fadder Davidsen. 

De svenska tulltaxorna blev alltså ett hårt slag för städerna. Först 1669 rättade myndigheterna delvis till de värsta misstagen för att bl a få fart på spannmålshandeln. 

Svenska mynt skulle också införas, liksom mått och vikter. Skåningarna syntes dock inte alls hågade att släpa på den världsrekordtunga svenska tiodalersplåten. Den vägde 19,7 kilo. 

Sedan 1500-talet hade Malmö styrts av fyra borgmästare och ett varierande antal rådmän, som mest 12 stycken. Samlingen inte bara styrde staden utan fungerade även som rådsturätt. 

Sedan borgarståndet anhållit om uniformitet inleddes arbetet med att reformera städernas förvaltning. 

Fortsättningsvis skulle bara en borgmästare finnas, utsedd av kungen. Malmö tilläts dock ha två borgmästare ända fram till 1791. Efterhand blev alltfler rikssvenskar rådmän i de skånska städerna. 

Även domstolsväsendet organiserades om enligt uppsvensk modell. 

Barnen, den kommande generationen, var en viktig målgrupp i försvenskningskampanjen. Speciellt intresse ägnade man i städerna åt skolorna. 

Danskspråkiga rektorer förflyttades, bl.a. rektorn vid latinskolan i Malmö, Peder Sture. Han fick bli kyrkoherde (!) i Vellinge. Fortsättningsvis höll biskop Canutus Hahn ett vakande öga över lärartillsättningarna. 

Även privatskolorna, det fanns nio i Malmö, hölls under uppsikt. 

Av den totala befolkningen i Skåne utgjorde borgerskapet i de skånska städerna en liten del. Hur stora städerna exakt var kan bara uppskattas. Någon folkräkning förekom inte. 

Däremot kan man få en uppfattning om antalet med ledning av taxeringslängderna. De upptar antalet personer som betalar mantalspengar. 

Strax före skånska kriget fanns i Malmö 1.355 personer, i Ystad 680, i Helsingborg 626, i Lund 624 samt i Landskrona 457. 

DANSK ELLER SVENSK - VAD SKILLNAD GÖR DET?

Karl XI av Sverige eller Kristian V av Danmark. 

Efter det skånska kriget var valet säkerligen likgiltigt för den skånske bonden.

Det var som att välja mellan pest och kolera. 

Danskarna använde i krigets slutskede den brända jordens taktik i Skåne. Allt som kunde vara gott för Sverige var ont för de danska förlorarna. 

När de danska trupperna lämnade Landskrona och styrde västerut var det en askbeströdd gammal fosterjord man vände ryggen. 

Men svenskarna betedde sig inte bättre. 

Under kriget brändes allt inom en mils radie från Landskrona för att försvåra fästningens proviantering. Bönder som levererade spannmål till danskarna hotades av Karl XI med skövling och död. 

Och danskarna svarade med eld och svärd om man inte fick vad man begärde. 

Eld och skövling, död och svärd krävde också sin tribut. Efter kriget var en tredjedel av Malmöhus läns hemman öde. 

Värst drabbade var Rönneberga, Onsjö och Harjagers härader, sju hemman av tio stod öde. 

Något andrum för den skånske slättbonden innebar inte freden i Lund. Johan Gyllenstierna, generalguvernören, höll provinserna i ett järngrepp och satsade hårt på att bygga upp vad kriget rivit ned. 

Skånes bönder, dock icke de som brukade adliga veckodagshemman, indelades i rotar om sex. Varje rote skulle uppodla ett ödehemman. Övriga rotemedlemmar skulle ställa upp med utsädet. 

Mer än två bönder på ett hemman tilläts inte, övertaliga tvingades ta ödegårdar. Uppsvenska bönder som ville andas Skåneluft och ta upp ödehemman beviljades flerårig skattelättnad. 

Gyllenstiernas metoder var dock lite för bryska och efterträdaren Ascheberg lyckades upphäva rotarnas uppodlingstvång.

Krigsslutet innebar inte heller att de svenska trupperna lämnade det opålitliga Skåne. Rytteriet vågade man inte avrusta. Återigen inkvarterades svenska och tyska ryttare hos bönderna.

 Kronofogden Nils Skåning rapporterade om ryttarnas framfart i Vemmenhögs härad där många bönder helt enkelt blev utkastade från sina gårdar av ryttaren.

 Till de arma böndernas materiella bekymmer ska läggas de andliga, även i kyrkan drog försvenskningen fram och Karl XI:s vapen stack bönderna i ögonen sedan det uppsatts i kyrkorna.

 Vad som gjorde de krigshärjade Skåneböndernas liv värt att levas är inte gott att veta. Det är huvudsakligen eländet som bevarats i de historiska skrifterna.

 Kanske bidrog de hyggliga skördarna under de två decennierna efter freden till att göra livet drägligare. Det fanns ju åtminstone mat. Bara 1684 och 1693 drabbades jordbruket av missväxt.

 Kanske bidrog också Rutger von Aschebergs förhållandevis milda hand till att göra livet lite lättare att leva.

 Han torde med modernt språkbruk ha varit en duva i politiken mot bönderna. De skulle vinnas för den svenska saken med välvilliga åtgärder. 

Men hökar fanns det gott om såväl under skånska kriget som under den följande perioden. En av dem var kungen själv. 

Till följd av snapphanarnas verksamhet i Skåne under kriget gav han överstelöjtnant Nils Skytte order att bränna hela Örkeneds socken och slå ihjäl alla manliga invånare.

Skyttes krigsdagbok är en dyster läsning. 

22 april 1678: "... och uppbrände jag med mina utkommenderade efter specifikation, nämligen Kärraboda, Smålatorp, Rävatorp, Månstorp, 2 möllor och 1 hus, därtill en gammal bonde kaputerades (halshöggs) och lågo vi om natten i Lönsboda". 

Och värre blir det innan Skytte sammanfattar och "blevo då på två gårdar när hela Örkened avbränd". 

Viktigast för försvenskningen av bönderna var kanske ändock det faktum att man under en lång period efter freden i Lund slapp krigets härjningar. 

När Danmark för sista gången i krigiskt syfte stod på skånsk jord hösten 1709 fick man knappast något stöd av de skånska bönderna. 

Någon snapphanerörelse av större mått växte aldrig fram. 

Skåningarna gjorde tjänst i den svenska armén både som befäl och manskap. 

När de sista danska truppstyrkorna i mars 1710 uppslukades av Sundets dimma utanför Helsingborg var de sista realpolitiska danska anspråken på Skåne avvisade. 

SÅ FICK STYVSINT ADEL BUGA FÖR SVENSKE KUNGEN

Det var adelns Skåne som Sverige erövrade vid Roskilde- freden 1658. 

54 procent av alla hemman ägdes av de skånska adelsmännen som åtnjöt sina privilegier på 120 sätesgårdar i provinsen. 

Ett kvartssekel senare var denna gigantiska maktapparat kuvad och tvingad att acceptera svenska lagar och förordningar. 

Freden i Lund 1679 blev vändpunkten och början till Skåneadelns fall. 

Karl XI beslutade att kasta silkesvantarna och ta i med starkare nypor. I den nye generalguvernören Johan Gyllenstierna hade han en rastlös organisatör, som fick fria händer att sköta försvenskningsarbetet i Skåne. 

Något som drabbade adeln hårt. 

På våren 1680 slog kungamakten till. 

Alla donationer och förläningar som adelsmän erhållit under Skånes svenska tid drogs in.

 Alla gods som danskar och svenskar fått i pant för lån togs tillbaka utan att pengarna återbetalades. 

All frihet från skatt som beviljats enskilda personer på livstid upphävdes.

Gyllenstierna pålade även adelns veckodagshemman extra skatter.

På punkt efter punkt stampade Gyllenstierna och kungen den gamla förmyndarregeringens ingångna avtal ned i jorden. 

Trots att Gyllenstierna plötsligt avled i juni 1680 var syndafloden lössläppt och den skånska adelns glansdagar räknade. Efterträdaren Rutger von Ascheberg kunde bara verka för att slaget inte skulle bli så hårt. 

Det låg för övrigt i den nye generalguvernörens eget intresse eftersom han själv förvärvat jord i Skåne. 

Karl XI gick nu till attack mot en av huvudfrågorna, de skånska godsens veckodagsbönder.

Godsens rikedomar grundade sig på det faktum att såväl de insocknes som de utsocknes bönder som bodde på godsets mark var dagsverksskyldiga vid huvudgården. 

Kungen avsåg att begränsa privilegiet radikalt. 

Ascheberg som satt på två stolar, adelsmannens och kungens, agerade så gott det gick. 

- Minska privilegienedskärningarna så ska jag få adeln att begära uniformitet, blev hans ståndpunkt. 

Men kungen stod på sig och utgick från att uniformiteten var genomförd inom adelsståndet och införde utan dess hörande svensk lag och rätt. 

Dock hade Ascheberg tillskansat sig ett trumfkort. 

Även om de utsocknes bönderna inte fick användas i gårdens drift kunde han bevilja undantag för att säkra dess framtida existens. 

I sin hand fick Ascheberg den ekonomiska makten att förmå styvsinta skånska adelsmän att buga inför det svenska majestätet. 

Under 1680- och 1690-talen gjorde sig också många adelsmän av med danska gods för att som svenskar bosätta sig på sina skånska egendomar. 

Tiden verkade för en sammanblandning av den svenska och danska adeln. 

Släkterna Thott och Trolle behöll sitt "imperium" genom att en släktgren blev svensk i Skåne medan familjen i övrigt förblev den danska kungen trogen. 

Dessutom gifte skånska och rikssvenska släkter in sig i varandra. 

Gemenskapen med de svenska ståndsbröderna var nog ofta större än med det egna danska folket, vilket kanske var en av orsakerna till den adelsdominerade förmyndarregeringens lama försvenskningspolitik efter Karl X Gustavs död 1660. 

Den gick främst ut på att försätta de danska adelsmännen i ekonomisk trångmål och på så sätt underlätta skånska godsköp för svenska ståndsbröder. 

En faktor som underlättade det svenska arbetet var att någon nationalism inte existerade för 300 år sedan. Banden till kungen var långt viktigare än troheten till det gamla folket. 

Niels Krabbe sa t ex upp sin trohet till den danske kungen efter statskuppen 1660 och övergick till Sverige. 

Den forne danske rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt lät sig också villigt lejas i Karl X Gustavs tjänst i det fälttåg som sedermera utmynnade i Roskilde-freden. 

Det var sålunda en dansk adelsman som var en av den svenske kungens främste medhjälpare då Skåne föll i Sveriges händer. 

...MEN FOLKETS SPRÅK RÅDDE INGEN PÅ

På 1940-talet upptecknade fil dr Ingemar Ingers i Lund en mängd ord som ringaren i Tottarp, Bara härad, Olof Jeppsson använde beträffande kyrka och kyrkogård. 

Jeppsson var född 1863, tillträdde sin tjänst 1890, således mer än 200 år efter försvenskningsarbetets inledning i Skåne. Han var verksam som ringare till 1933. 

Ingers fann att Jeppssons språkbruk var påfallande genuint. Jeppsson sade t ex abelátor (oblater), bällen (bälgen till orgeln), gaveståkk (danskans gabestock, dvs den skamstock som förvarades i vapenhuset), lijvöjn (likvagn), nattvarstöjjed (nattvardskärlen), präkestol, spillebored (orgelklaviaturen) och tjårka.

 Olof Jeppssons ordlista kom till god användning när Ingemar Ingers 1974 i en uppsats "Uniformiteten och Skånes folkmål" tog itu med en vanlig försyndelse hos historiker med avseende på den språkliga försvenskningen av Skåne. Dessa har nämligen ofta lite slarvigt sammanblandat införandet av svenska som officiellt språk och folkets övergång från skånska till ett mera "svenskt" talspråk. Inget kan vara felaktigare. Ämbetsmän, präster och professorer - efter 1680 oftare av svensk börd -- begagnade svenskan; den som var född dansk fick försöka få svensk "snits" på sina skrivelser efter förmåga. Men allmogens språk skulle förbli opåverkat länge, länge. Att lyssna till svenska predikningar och sjunga svenska psalmer gjorde knappast att språket på kyrkbacken fick många svenska inslag.

 Och de generationer som låg mellan Olof Jeppsson i Tottarp och hans tidigare föregångare på 1680-talet hade, som vi kan se av listan ovan, bevarat de invanda danska beteckningarna för det mesta som hörde till kyrkolivet.

 Som vi sett i det föregående avsnittet "Delikat mutmiddag smorde prästgommar", hade det skånska prästerskapet stora bekymmer med det nya språket. Den danske historikern Knud Fabricius har studerat en lång rad brev och handlingar som präster och ämbetsmän upprättat under Skånes första svenska decennier. Det är inget annat än lidandets katalog över försöken att skriva ett språk som skulle tilltala den nya överheten. Kring 1670 finner Fabricius egentligen bara en präst, Kristoffer Hansen de Fine i Brandstad, Färs härad, som presterar en god svenska.

 Och inte brukas ett svenskt riksspråk flitigare eller bättre av den ämbetsmannakår som vid denna tid ännu är synnerligen dansk. Malmös rådstuguprotokoll förs t ex på danska ända till 1675; då hade samma handlingar skrivits på svenska i Landskrona i tio år. I Lund var stadens språk - om man bortser från den höglärda kretsen vid akademin, - danska.

 Universitetskanslern Stenbock fick 1668 ett brev från staden på danska och på domkyrkans gravstenar avfattas inskrifterna på danska långt in på 1680-talet. Av alla skånska städer är man mest stolt över sin danska i Helsingborg. Fabricius noterar att danskan nyttjas i alla sammanhang; i brev och räkenskaper, på gravstenar, kyrkklockor och ljuskronor.

 Och vad ska man säga om de goda borgarna i Kristianstad som översatte de svenska breven till danska innan man lät befolkningen ta del av dem? Men fattiga och härjade städer, som Ängelholm och Ystad, försökte använda svenska i sina skrivelser.

 En annan forskare, Georg Göransson, har studerat prästernas brev till den mäktige och stränge biskop Canutus Hahn.

 I början skrevs ofta till biskopen på ren danska, men mot slutet befanns det synbarligen ej rådligt. De karakteristiska skillnaderna mellan danskan och svenskan i skrift började utplånas. Böjningsformerna fingo allt större likhet med svenskans; b,d,g efter vokal utbyttes mot p,t,k; stavningen förändrades till å och svenska ord trängde in.

 Stig Örjan Ohlsson som skrev sin doktorsavhandling om Skånes språkliga försvenskning, har med moderna analysmetoder visat att den språkliga försvenskningen är fri och spontan fram till 1680. Därefter - fram till 1685 - är utvecklingen säkert politiskt hårt styrd. I många typer av material kan man då se att försvenskningen tagit ordentlig fart. I flera fall kan man så slå fast att de danska elementen är utrensade redan 1690, andra exempel visar att det dröjer till 1700 och ibland ytterligare ett decennium.

 Men vi ska alltså komma ihåg att detta gäller ämbetsmannaspråket, det officiella språket. Skåningen behöll sin skånska dialekt och införlivade blott så småningom svenska ord. Vi hämtar ännu ett exempel från Ingemar Ingers uppsats:

 Femte budet blev inlärt under formen "Du skall icke dräpa", men dräpa blev inte därmed ett folkligt ord. Detta begrepp uttryckes med slå ijel eller ö-lägga. Endast i en del av nordöstra Skåne finns, liksom i sydligaste Småland, dräpa i förbindelsen dräba löppor, men detta är intet lån från katekesen.

 Skånskans "utslätande" eller ska vi kalla det "försvenskningen av skåningarnas talspråk" är istället en sen process. Drivkrafter är ökad utbildning, inflytande från radio och TV, snabba kommunikationer osv. En undersökning bland gymnasister för några år sedan visade f.ö. att självhat mot det egna uttalet är större i Skåne än någon annanstans i landet. Samma undersökning visade att skånskan är den dialekt man i övriga landet tycker sämst om av alla. 

© SSF
 

Book Index

Main