Scania
A Region in Europe

(Copyright: Respektive författare och Stiftelsen Skånsk Framtid.)

Lars Larsson. Född 1947. Professor i arkeologi och verksam vid Historiska Museét i Lund. "Skåningar under första halvlek" förekom som ett bidrag till "Skåningar" utgiven av Skånska Akademiens årsbok 1986.

SKÅNINGAR UNDER FÖRSTA HALVLEK

av LARS LARSSON

Titeln kan låta något kryptisk men det är definitivt inte tal om någon märklig sportslig prestation. Det rör sig istället om den tidsmässiga aspekten på Skånes bebyggare efter den senaste istiden. Det finns mycket som talar för att Skåneland varit bebott tidigare, kanske i flera etapper, mellan de istider som radikalt påverkat Nordeuropa under de senaste tre årsmiljonerna. Men då isarna fungerat som väldiga schaktblad har samtliga spår efter dessa tidiga bebyggare, för övrigt direkta föregångare till oss själva, helt sopats bort. Att man kan vara så säker på en tidigare bebyggelse beror på att boplatslämningar och skelettfynd av våra direkta föregångare finns upp till de områden i Tyskland och Västdanmark som förändrats genom det senaste istäcket.

Ismassan började släppa greppet om sydligaste Sverige för ungefär 13.000 år sedan. Sannolikt låg området närmast obesökt under något årtusende då det glesa och låga växttäcket byggde upp ett mullager lämpligt för träd och buskar att slå rot i. En mera varierad vegetation gav djur som renen, vildhästen och vicenten goda betesmarker. Detta innebar att köttätande arter som varg och människa följde efter upp mot norr - de första skåningarna var ett faktum. Indikationer finns för att dessa också kan ha jagat tundrans verklige gigant - mammuten. Datering av en mammutbete från sydvästra Skåne ger antydan om detta.

Efter hand blev klimatet allt bättre vilket hade till följd att växtsamhällena genomgick betydande förändringar. Fjällbjörk och vide ersattes av en gles tall-björk-skog som i sin tur följdes av ädla lövträd som alm, lind och ek, vilka under flera årtusenden kom att dominera skogens sammansättning. Den för Skåne så karaktäristiska boken är en i geologiskt perspektiv ny företeelse med högst ett par tusen år på nacken.

En förändrad vegetation innebar skiften bland djurarterna. Renen drog norrut liksom vildhästen. I en gles skog trivdes älg, uroxe och under en kort tid den märkliga jättehjorten. En alltmer tätnande skog gillades inte av detta storvilt men väl av kronhjort, rådjur och vildsvin.

Under värmemaximum nåddes en medeltemperatur som var två till tre grader högre än idag, motsvarande nutida förhållanden i norra Frankrike. Skogarna liksom vattnen och luften kom formligen att vimla av djur av alla de storlekar - en smått paradisisk miljö. Man måste tänka sig in i ett delvis exotiskt landskap med sköldpaddor i kärren och fiskande pelikaner i strandvattnen. Murgrönans täta, lianliknande stamsystem har kunnat användas av en forntida Tarzan.

Först för ungefär 6.000 år sedan inleddes en epok då människorna mera påtagligt började förändra sin miljö genom att röja skogen för åkerbruk och boskapsskötsel. Men då är vi mer än halvvägs på väg mellan de första människorna på skånsk jord och dagens skåningar. Det är människorna under den första halvleken av denna match mellan skåningen och miljön såväl fysisk som social som här skall skildras.

Det är verkligen ett ytterst magert material som vi har beträffande skåningarna själva att ta till under betydande delar av denna drygt sextusenåriga epok. Under lång tid finns överhuvudtaget inte alls några lämningar efter människan själv bevarad. Att kalla de första människorna på skånsk mark för verkliga skåningar är ett påstående med modifikation. Mycket tyder på att de endast under en kortare tid av året uppehöll sig i Skåne. Jakten på den nästan ständigt mobila renen innebar att man under året flyttade inom ett område som omfattades av Danmark och norra Tyskland. Först då djurarter med mindre omfattande förflyttningsmönster, såsom älgen, blir vanliga kan vi tala om verkliga skåningar. Men ännu fanns landvägen till Danmark. Inga problem med färjetrafik och krav på tullfrihet! Vilken underbar tanke för en viss Romanus. För ungefär 8.000 år sedan uppstod Öresund genom att världshavens nivå höjdes då det varma klimatet tärde på polarisarna. Det forna östdanska området hade formats. Att benämna det östdanskt är helt riktigt då samhällets förändringar under stora delar av förhistorien går parallellt i Skåne och Själland. Men människan själv då?

De första beläggen för bebyggelse är cirka 11.000 år gamla men den äldsta lämningen av en skåning är mer än tvåtusen år yngre. Det rör sig om en ung kvinna som drunknat i den stora sjö som Store Mosse i nordöstra Skåne tidigare utgjorde. Enstaka nästan lika gamla skelettdelar från boplatslager kompletterar materialet. Det är dock för cirka 7.500 år sedan som vår bild av skåningen blir mer komplett. Det är fynd från Skateholm vid den sydskånska kusten som bidrar till att göra vår kunskap om skåningarna mera omfattande. Här har tre gravfält från perioden 7.500 - 6.500 f Kr undersökts. Skaran av gravlagda cirka 7.000 f Kr ger för övrigt det i särklass största skelettmaterialet som existerar i Europa från jägarstenåldern.

Hur såg då skåningen ut vid denna tid? Han var något kortare än dagens broder med en medellängd på 165 cm, hon ännu något kortare med cirka 155 cm, men bland såväl män som kvinnor fanns relativt stora variationer. En av männen hade nått en längd av cirka 180 cm. Det fanns såväl gracilt som robust byggda människor. Bland kvinnorna fanns flera med en något grövre ansiktsform än vi är vana vid. Möjligen hänger detta samman med den tidens skönhetsideal där i fornskåningens ögon vackra kvinnor hade lätt att finna äktenskapspartner och därvid kunde föra sina anlag vidare till nästa generation. Vad avser den mentala kapaciteten så finns det inte något som antyder att den var sämre än hos dagens skåning.

Tidigare har man ofta haft den föreställningen att förändringar i samhället baserats på nyinvandrade folk som kuvat de tidigare existerande grupperna. Att vi alla är invandrare råder det inte någon som helst tveksamhet om. Däremot anser arkeologerna idag att förändringar genom påtagliga folkförflyttningar är ett mycket mera sällan förekommande fenomen än vad man tidigare påstått. Skeletten från Skateholm är därvid en bra utgångspunkt. Om vi kunnat uppväcka dessa tidiga skåningar och sätta på dem moderna kläder så skulle de inte avvika nämnvärt från nutida skåningar. Med dagens alltmer varierande och extrema mode skulle det inte heller vara nödvändigt med ett klädombyte. Vad sägs exempelvis om en rödfärgad pälsmössa som burits av en man eller bälten med påsydda djurtänder som flera kvinnor bar som höftprydnader? Skinndräkter med fransar och pälsskoning samt påsydda djurtänder, djurkäkar och andra skelettdelar skulle säkert "gå hem" hos dagens ungdom.

Fornskåningen hade inte samma livslängd som dagens skåning. Han blev i medeltal ungefär 40 år gammal och hon cirka 35 år. Det förekommer dock män som avlidit först då de med god marginal passerat 70-årsdagen vilket tydligen var ytterst få kvinnor förunnat. Till skillnad från förhållandena för ett par århundraden sedan då en prästänka kunde "konserveras" av en eller två män, synes livet ha gått hårdare åt kvinnorna än männen i jägarstenålderns samhälle.

Dödsorsaken är för flertalet gravlagda okänd. En del har dött en så kallad naturlig död medan andra dödsorsaker inte avsatt några spår. I ett fall, det gäller en man i 40- årsåldern, påträffades dock en pilspets som trängt rakt igenom underkroppen och fastnat i bäckenbenet. En sådan skada kan han inte ha överlevt. Möjligen kan han ha deltagit i en kamp mellan rivaliserande grupper. Att hans död har varit drastisk framgår också av att han formligen styckats innan han gravlades. En pilspets påträffad i bröstkorgen på en kvinna kan också tyda på en dramatisk död.

Att behandla skåningar utan att nämna mat får närmast betecknas som oförskämt. Boplatserna vid Skateholm har legat på öar eller uddar i en forntida lagun vilket innebar att bebyggelsen låg strategiskt placerad i rika fiskevatten. Att fisk ingick som en viktig del av födan bekräftas dels genom fiskben i boplatslagren dels också i gravarna. Här har det nog rört sig om en fisksoppa som i en behållare av förgängligt material satts ned i graven. Men också i de döda har framkommit småben som funnits i den sista måltiden. Fisk som ål, lax, gädda och mört har ingått men också skräpfisk som storspigg. De stora skogsdjuren har avätits samt ett betydande antal fåglar. Mera tveksamt är om man verkligen avnjutit mullvad, vattensork och igelkott. De två förra kan liksom hermelin, mård och utter främst ha jagats för sitt fina skinns skull. Åtskilliga vegetabilier i den rika floran har insamlats men de har lättare för att förstöras än djurbenen och finns därför endast belagda i form av skal från hasselnöt, sjönöt och ekollon. Några problem att finna mat för dagen har sällan uppstått.

Det är med hjälp av analysresultat från forskare med specialiteter såsom fiskben, människotänder, spårämnen och insektslämningar som arkeologen idag kan ge en vid och detaljerad bild av urskåningen och hans omgivning.

De gravlagda från Skateholm ger oss flera intressanta aspekter på fornskåningarna. Vi kan till och med utläsa något om deras föreställningar om vissa förhållanden. En sådan var deras rädsla för att förlora sina tänder. Karies förekom sällan men tandsten var relativt vanligt. Hos flera gravlagda har käkbenet tillbakabildats så kraftigt att vissa kindtänder endast suttit kvar i tandköttet. De skulle utan vidare ha kunnat dragas ut med fingrarna. Likväl har de fått sitta kvar även om de åsamkat bäraren betydande problem, inte minst vid måltiderna. Men det tycks som om man hellre valde att leva på soppa och gröt än att mista en tand. Detta är för dagens skåning ett smått absurt agerande - men tänk själv efter så många andra fixa ideer som vi går omkring med!

© SSF
 

Book Index

Main