Är statens tid ute?

 av Göran Hansson

Statsmakterna i hela Europa tappar mark. Vissa statsvetare på Europeiska universitet uppskattar att så mycket som sjuttio procent av statsmaktens tidigare suveränitet redan lämnat staten till förmån för andra nivåer i det globala samhället. Globaliseringen har fört med sig att företag, penningmarknad, varor och tjänster rör sig praktiskt taget fritt över statsgränserna. Försvarsbeslut tas i organisationer utanför statmakten. Valutafrågor bestäms i den europeiska centralbanken (eller på Wall Street) och den europeiska lagstiftningen står i många fall över den statliga. I Sverige har besluten rörande de stora och viktiga samhällsfrågorna flyttats från riksdagen till att riksdagens ledamöter informeras om dem i EU-nämnderna. Det som idag återstår för riksdagen att besluta om synes efterhand endast bli de sociala frågorna. 

Samtidigt som de överstatliga instanserna påtagligt försvagar statsmakterna så pockar nu de regionala och lokala krafterna på uppmärksamhet. Politiska beslut skall, menar man, fattas av politiker som är avhängiga av beslutens konsekvenser och det är inte alltid att detta är fallet med statsnivån. Det är här som statsmakten har fått ett storleksproblem. I dagens Europa innebär detta att vissa beslut är av överstatlig karaktär och därför lämpligast fattas på EU-nivå. Numera är det få som har invändningar mot detta. Problemen för stater med ett centralistiskt förflutet kommer när regionerna för fram krav på att få ta ansvar på områden som tidigare legat på staten. I många regioner menar man att det är både lämpligare och effektivare om vissa beslut fattas i regionerna och inte på statsnivån. Staten upptäcker att den blivit både för stor och för liten på en gång. Detta är ett bekymmer för statscentralisterna, inte minst i Sverige.  

Men tanken om att det skall finnas en regional politisk nivå för att ta hand om beslut som varken lämpar sig för de statliga eller kommunala nivåerna har vunnit gehör på många håll i Europa. Både EU och Europarådet verkar numera röra sig mot starkare politisk representation för Europas regioner. Med ”regioner” avses oftast de s.k. NUTS II-regionerna som ibland även kallas basregioner. Dessa regioner ligger bl. a. till grund för den statistik som utgör basen för utbetalningarna från EU:s strukturfonder. Hur de olika medlemsstaterna indelat landet i regioner varierar.  

De medlemsstater som redan har en stark regional representation har inga problem med konceptet ”Regionernas Europa”. I Tyskland kan man knappast finna något parti som inte anser att det decentrala ländersystemet är den bästa demokratiska styrformen. I andra stater med ett centralistiskt förflutet har regionbildningen varit mera problemfylld.  

Men trots protester och ogillande bland vissa makthavare i centralistiska stater så utvecklas Europa i regionalistisk riktning, d.v.s. mot mindre makt på statsnivån till förmån för andra nivåer i det globala samhället. Den regionalistiska trenden är tydlig i EU:s fördragsutveckling från Rom via Maastricht, Amsterdam, Nice till det nya fördrag som nu är aktuellt. Mer makt från staten skall föras över till EU:s gemensamma institutioner samtidigt som statsmakternas styrning över regionerna skall minska. Och det finns flera skäl till att denna utveckling anses nödvändig i dagens globala samhälle. En motvilja mot en decentralisering enligt konceptet ”Regionernas Europa” syns tydligt i motståndet mot EU:s nya fördrag. Vi ser det statsromantiska motståndet - euroskepticism - på flera håll, inte minst i de forna centralstaterna, såsom Frankrike, Danmark, Storbritannien och Sverige. 

På flera håll i Europa har kampen mellan de traditionella politiska riktningarna vänster-höger ersatts med en ny kamp - statscentralism-regionalism.  Detta är tydligt i grupperingarna kring folkomröstningarna för EU, den gemensamma EU-valutan och de nu förestående besluten kring det nya EU-fördraget. Vissa tror på en återgång till ”den starka staten” som framtidskoncept och andra tror att statsmakterna har spelat ut sin roll och att ett gemensamt Europa med starkare regioner är lösningen. Det förra kallade Margot Wallström ”den gamla vägen” under sitt besök i Terezin medan hon inte särskilt specificerade vad som menas med ”den nya vägen”.  

Det är uppenbart att de som förespråkar ”den gamla vägen” menar att den europeiska statsbildningen är lösningen på de globala utmaningarna som ligger framför oss. De som delar den uppfattningen skall naturligtvis fortsätta att stödja den starka staten och motarbeta ett starkare regionalt självstyre. De som inte delar den uppfattningen utan tror på att besluten skall fattas på den nivå som är lämpligast – EU, staten, regionen eller den lokala – skall stödja de krafter som vill utveckla konceptet ”Regionernas Europa”. 

Det ”lim” som höll ihop staten och som förespråkarna tidigare kände sig trygga med håller på att lösas upp. Statsgränserna, valutan, centralstyrda massmedia inom radio och teve, den egna lagstiftningen, importtullar, en homogen befolkning, pass- och visumkrav, militären, o.s.v. är inte längre faktorer som håller samman staten och ger den legitimitet. Även den välfärdspolitik som tidigare definierat staten håller på att vackla och statsmakterna får allt svårare att tillfredsställa många av de behov som människor idag värderar högt – fred, välstånd, miljö, internationell solidaritet, m.m. Kvar som sammanhållande faktorer lyfter  staten fram sociala fenomen som identitet, språk, kultur, musik och sport. Det framgår tydligt att statsnationalismen i Sverige satsar stort på flera av dessa områden. Så länge som statens existens och legitimitet vilade på en neutral grund och inte involverade områden som kan hänföras till de kulturregionala områdena så var staten, som samlande enhet, lätt att acceptera för de flesta grupperna i samhället. Man var svensk medborgare helt enkelt. 

Det är utan tvekan den gryende regionalismen som man i Sverige nu försöker motverka genom att försöka stärka staten. Staten har redan förlorat mycket av den beslutskraft man hade i de ”hårda” frågorna - ekonomi, försvar, näringsliv, utrikespolitik, m.m. Dessa områden, som man tidigare ansåg utgöra grunden för statsmaktens legitimhet, försöker man nu i högre grad än tidigare ersätta med satsningar på de ”mjuka” frågorna. Man satsar stort på områden som skall förstärka solidariteten till staten – bl.a. identitet, språk, kultur och sport.  

Nationaldagen. Sverige var ett föregångsland i Europa i och med att svenska flaggans dag infördes 1914. Man hade ingen nationaldag. Detta var något som alla medborgare i staten Sverige med gott hjärta kunde leva med. 1983 infördes Sveriges nationaldag som inte slog igenom, kanske på grund av att det inte fanns en vettig sammanhållande händelse i historien att koppla den till. I november 2004 röstade riksdagen för att göra Sveriges nationaldag till helgdag. Någon allmän debatt i landet var det inte tal om. Nationaldagsbeslutet strider mot den allmänna uppfattningen i många delar av Europa och bland institutioner och organisationer som sysslar med mänskliga kulturella rättigheter. Där skiljer man på medborgarskap och nationalitet. Varför, kan man fråga sig, skall en svensk (d.v.s. svealändsk) nationalitet tryckas ner över huvudet på alla medborgare inom statens gränser? Med den svenska statsmaktens agerande i nationaldagsfrågan har man sannolikt skapat grogrunden till framtida konflikter. 

Regionindelningen. Sverige har ett regionalt förflutet och de regionala identiteterna lever fortfarande på många håll i landet. Detta vill man från centralt håll inte acceptera, vilket fört med sig att Sverige är dåligt anpassat till EU:s regionpolitik. Möjligtvis är detta orsaken till att Sverige fortsätter att få dålig utdelning från EU:s strukturfonder och förblir en nettobetalare till EU trots att det föreligger stora stödbehov i vissa områden. För Sydsveriges del har vi genom denna bristande anpassning fått tre olika regionbildningar - en historisk/kulturell del bestående av Skåneland (Skåne, Halland och Blekinge), en EU-del kallad ”Riksområdet Sydsverige” bestående av Skåne och Blekinge och en politisk del bestående av enbart provinsen Skåne (Region Skåne). Denna osammanhängande och splittrade regionindelning i Sverige pekar på två saker. Dels att splittringen garanterar fortsatt centralt styre över landets olika delar och dels att staten med sitt agerande visar sig vara osäker på regionernas lojalitet till centralmakten Sverige. Staten saknar helt enkelt självförtroende och vågar inte släppa greppet om regionerna. Resultatet blir att regionerna i Sverige förblir svaga och beroende av statsmakten. 

Mänskliga kulturella rättigheter. Man försöker driva en kulturpolitik som är baserad på det felaktiga antagandet att Sverige är en homogen enhet med en historia, en kultur och ett språk. Med andra ord – en nation. Men detta är inte fallet. Som flera andra stater i Europa anammade man den franska modellen från franska revolutionen där man med alla medel försökte eliminera de regionala kulturella särarterna. Denna politik har hamnat i konflikt med den moderna synen på mänskliga kulturella rättigheter som stödjer tanken om att alla kulturer, små som stora, är berättigade och är en del av det mänskliga kulturella arvet som är värt att bevara. 

Regional språkdöd. Vissa språkforskare hävdar att så mycket som 95% av alla världens 6-7000 språk kommer att utplånas inom de närmaste etthundra åren, d.v.s. under våra små barns livstid. Det debatteras om orsakerna men den mest accepterade bakomliggande orsaken till denna enorma framtida språkdöd är statsmakternas krav på monopol på språkområdet. De regionala språken i Europa har varit utsatta för ett starkt konformitetstryck sedan masskommunikationernas, folkskolans och, inte minst, det etermediala massmediets utbredning och genomslag under de senaste 150 åren. Många regionala språk står nu på gränsen till total utplåning. Detta gäller också i Sverige, vilket man inte vill tillstå från statsmaktens sida. Men även på språkområdet har staten numera hamnat i samma hotläge som de regionala. Även statsspråken har i praktiken blivit för små i det globala samhället. Redan med EU:s utvidgning har det i praktiken blivit omöjligt att upprätthålla maktbalansen mellan statsspråken och det globala engelska språket. Detta gäller även på andra områden som turism, IT, musik och film. En lösning på språkproblemet för vår del skulle kunna vara att införa engelskan som ett förstaspråk i hela landet, skapa ett mera slagkraftigt gemensamt skandinaviskt skriftspråk som skulle kunna ha en bättre chans att överleva och med detta släppa de regionala småspråken fria att utvecklas på egen hand istället för som idag genom statliga direktiv ovanifrån. Men denna vision går på tvärs mot statsnationalismen och kommer sannolikt att viftas bort som en oacceptabel lösning för småspråkens överlevnad. 

Förutom dessa exempel satsar statsmakten stort på områden som sport, kungahus och underhållning – alla områden som tjänar som ersättning för det ”statslim” som man hoppas skall hålla ihop staten i framtiden.

Det är ytterst anmärkningsvärt att man från politiskt håll inte på djupet önskar debattera dessa frågor i en öppen och fri debatt i samhället. Istället låter man besluten tas i slutna utredningsrum inom statsapparaten. Sverige, som det sista landet inom EU (före utvidgningen 2004), inkorporerade Europarådets konvention om mänskliga rättigheter i den egna lagstiftningen 1995, inte på grund av en allmän debatt i frågan utan därför att det var ett krav från EU i samband med EU-medlemskapet. Regionberedningen lämnade 1995 sitt betänkande till dagens regionindelning i Sverige utan att frågan diskuterats öppet i hela landet. Beredningsarbetet inför Sveriges anslutning till Europarådets småspråkskonvention föregick utan folklig förankring. Och nu skall Ansvarskommittén lägga fram sitt förslag till en ny regionindelning i landet utan att ha involverat det folk som i framtiden skall styras. På område efter område driver statsmakten frågorna långt över huvudet på den befolkning som i förlängningen skall leva med beslutens konsekvenser. 

Bland de politiska partierna på riksplanet är det bara Centerpartiet som verkligen tagit upp frågan om en ny beslutsordning i landet. Man talar om att införa någon typ av federalism men har inte preciserat vad man avser. Enligt lexikonet står federalismen för en uppdelning av en stat i mindre administrativa och politiska enheter (delstater) med ett mer eller mindre starkt centrum. Men Centerpartiets federalism är inte detsamma som den Europeiska varianten. I denna görs EU till centrum och de nuvarande medlemsstaterna till ”delstater”. Centerpartiet talar om att en inomstatlig federalism skall komma underifrån men det är oklart på vilket sätt. Menar Centerpartiet att man skall dela in Sverige i ett antal ”delstater” med nuvarande staten som ett federalt centrum? 

Överstatlig och inomstatlig federalism är två olika saker. I någon form kan båda bidra till att skapa den makt- och ansvarsfördelning som skall avlösa statsmaktens tidevarv. Men det krävs en klar modell som också tar hänsyn till konceptet ”Regionernas Europa” och en uppmjukning av de stela stats- och maktgränserna som knappast är logiska sett utifrån flera perspektiv, inte minst de kulturella och miljömässiga. Många regioner är ”tvärstatliga”, t.ex. Limburg- och Öresundsregionerna. Dessa måste ges möjligheter att utvecklas på egna premisser. Liksom inomstatliga regioner som alla har en egen tillbakahållen utvecklingspotential. 

Centerpartiet har sin själ i Sveriges olika regioner och har i lång tid förespråkat en decentralisering av den politiska makten. Genom att anamma den europeiska regionalismen får Centerpartiet en möjlighet att ge väljarna få ett partipolitiskt alternativ som på ett realistiskt sätt passar väl in i ett modernt europeiskt sammanhang.  

Göran Hansson
Marieholm