Scania
 A Region in Europe

 

Det europeiska språkåret 2001
 

Det skånska språket

Språkåret 2001
Året 2001 har av EU proklamerats som europeiska språkåret. I samband med detta hölls i Lund en öppningskonferens eftersom Sverige är ordförandeland i EU. För att fästa uppmärksamheten på situationen för det skånska språket har bl.a. Stiftelsen Skånsk Framtid skickat ett antal skrivelser till en mängd personer och instanser i både Sverige och övriga Europa, inklusive den svenska regeringen.

 

Sverige, småspråken
och de kulturella rättigheterna

En redogörelse från Stiftelsen Skånsk Framtid

Bakgrund
Förekomsten av många språk betraktas allmänt som en stor och viktig kulturkvalitet. Språk är också tätt knutna till kulturyttringar av olika slag och de många olika språkliga kulturerna innehåller kollektiva erfarenheter som är en del av det globala kulturarvet. Att bevara småspråken och därmed stödja den kulturella mångfalden är därför en viktig uppgift.

I dagens läge hotas många av de mindre språken. En rad aktiviteter har därför igångsatts för att rädda småspråken, men svårigheterna förstärks av att det finns krafter som direkt motverkar en mångkulturell språksträvan. Denna sammanställning är gjord för att illustrera detta – med det skånska språkets situation i Sverige som exempel.

Språkmångfalden i världen
The Summer Institute of Lingusitics i USA har inventerat språkmångfalden i världen och funnit över 6 000 olika språk. Men denna siffra är i underkant och en mera trolig siffra ligger närmare 10 000. Problemet med denna och andra bedömningar av antalet språk i världen är att antalet baseras på uppgifter från respektive stater. Varje stat anger de småspråk som man anser finns inom gränserna och denna registrering är i hög grad ett uttryck för den politik som drivs på språkområdet. En statscentralistisk kulturpolitik leder därför till färre redovisade språk än en mångkulturinriktad. Staten bestämmer alltså vilka språkliga folkliga uttrycksformer som skall få kallas språk. I en rad fall definieras lokala och regionala språk som dialekter. Dessa "dialekter" kommer då inte med på listan över väldens språk och kvalificerar bl.a. inte för de stora satsningar på Europas småspråk som EU-parlamentet finansierar.

I Europa har man hittills identifierat 120 kulturregioner, mestadels med egna språk. Denna siffra är också i underkant. Även i Europa är många språk uteslutna därför att det också här finns ett antal stater som inte vill acceptera någon språklig mångfald. Under de två senaste seklerna har det internationella folkrättsliga systemet byggts upp på basis av staten som den enda legitima aktören med rätt att förhandla om både interstatliga och inomstatliga förhållanden. Med hänvisning till de enskilda staternas självpåtagna rätt till suveräna beslut inom staternas egna gränser har kulturell utplåning av de regionala kulturyttringarna kunnat fortgå under lång tid utan effektivt motstånd. Detta har drabbat småspråken.

Språk eller dialekt?
Det råder stor oreda kring begreppen språk och dialekt. En dialekt är en variant på ett huvudspråk i vilket den har sin bas. Trots detta enkla samband så är svårigheterna stora. Vi har t.ex. i Norden vant oss vid att kalla norska och svenska för två olika språk medan t.ex. dalmål och skånska beskrivs som dialekter. Varför är det så? Är norska och svenska mer olika varandra än skånska och dalmål, så att vi därför kallar det första paret för språk och det andra för dialekter? Är graden av ömsesidig förståelighet avgörande? Beror det på det faktum att norska och svenska talas i olika länder att de är olika språk? Och är det då så att det förhållandet att skånska och dalmål båda talas i ett och samma land gör dessa varieteter till dialekter?

Ser man frågan ur ett nordiskt språkperspektiv så gäller, att alla de olika språken utvecklats ur ett gemensamt nordiskt språk. Detta så att både norskan, svenska och danskan kan beskrivas som nordiska dialekter. För skånskan – d.v.s. det historiska skånska språket – så har detta samma nordiska språkbas och det är dessutom format när Skåne var en del av Danmark. Därför borde skånskan också beskrivas som en nordisk dialekt – eller likt svenskan och norskan som ett skandinaviskt språk.

Frågan är vilka argument som är relevanta när det gäller språk och dialektdefinitionerna. Det är kanske inte möjligt att finna fram till någon helt logisk vetenskaplig definition. Därför är det rimligt när det gäller framtida utveckling – vilket det har hävdats från flera håll – att betrakta språkfrågan som en kulturpolitisk fråga. Någon har formulerat "att ett språk är en dialekt som har en armé bakom sig" och detta beskriver väl hur politisk språkfrågan egentligen är.

Under senare år har det framställts förslag om att slopa dialektbegreppet helt och istället tala om statsspråk samt regionala och lokala språk. Detta är en öppning i frågan, därför att det också placerar frågan om språk- eller dialektdefinitionen inte bara på det språkvetenskapliga ämnesområdet utan också på det politiska. Därmed frigörs den folkliga och kulturella aspekten på språkfrågan så att den kan hanteras kulturpolitiskt.

Kulturpolitiskt gäller saken om man verkligen önskar bevara och stärka språkmångfalden eller inte. Anser vi att den folkliga kulturidentiteten som knyter sig till regionala och lokala språk har ett värde eller inte? Dessa frågeställningar är viktiga för att skapa förutsättningar för en ny och mera tolerant kulturpolitik på språkområdet.

Den maktpolitiska aspekten av denna problematik blir givetvis vem som skall ha rätten att bestämma om ett språks vara eller icke vara. Är det verkligen staten som skall ha rätten att bestämma om det är värt att bevara, underhålla och utveckla ett regionalt språk? Eller är det den befolkning som använder det och för vilken det är en kulturbas? Det är detta som är kärnan i dagens språkpolitiska utmaning. Skall språkets existens eller betydelse bestämmas uppifrån eller nerifrån i samhället? Av staten eller befolkningen?

På senare tid har det framstått som allt tydligare, att den s.k. nationalstaten blivit för liten för den nya tekniska och ekonomiska verkligheten samtidigt som den blivit för stor för de demokratiska, kulturella och språkliga områdena. En rad europeiska konventioner och avtal har också under senare år placerat kultur- och språkfrågor på regional nivå. Detta stämmer väl överens med den allmänna folkliga uppfattningen – att de regionala och lokala språken tillhör "de talande" och inte statsapparaten. Här råder alltså en konflikt mellan staten å ena sidan och konventionerna och befolkningen å den andra.

Denna konflikt kan bl.a. belysas med det skånska språkets behandling i Sverige – sett mot bakgrund av de kulturella mänskliga rättigheterna, vilka kort här skall redovisas.

EU:s och Europarådets aktiviteter på språkområdet
Utarmningen av den kulturella språkmångfalden har uppmärksammats av både EU och Europarådet. I EU-fördragen (Maastricht och Amsterdam) har man antytt att kultur- och språkfrågor har andra gränser än statens. Därför har man i Maastrichtfördraget (ytterligare förstärkt i Amsterdamfördraget) gett regionerna utökat inflytande och för första gången skapat ett politiskt forum för Europas regioner – den regionala kommittén. Dessutom har man i dessa fördrag bestämt att språk- och kulturfrågor skall behandlas i den regionala kommittén innan beslut tas i frågor som berör dessa områden.

Man har på flera håll idag förstått att många statsmakter i Europa varken har ambition eller vilja att befästa och främja den europeiska språkmångfalden. Därför har man bl.a. i Europarådet förhandlat fram olika konventioner för att lägga press på statsmakterna. Det är speciellt fyra konventioner som är aktuella. Dessa är:

  1. Europarådets charter för regional- eller minoritetsspråk (1992)
  2. Europarådets konvention för skydd av kulturella minoriteter (1993)
  3. ILO-resolutionen 169 om ursprungsfolkens rättigheter (1989)
  4. Europarådets charter för regionalt självstyre (1997)

1. Europarådets charter för regional- eller minoritetsspråk
Avtalet (i svensk lagtext kallat "stadgar") om regional- eller minoritetsspråk - "European Charter for Regional or Minority Languages 1992" – har tillkommit på grund av nationalstaternas oförmåga att bevara den språkliga mångfalden i världen. Hotet mot många av de regionala språken i Europa, liksom i övriga världen, är stort. För närvarande försvinner 4 språk i månaden på global basis. Man räknar med att denna negativa utveckling kommer att öka i omfattning och hälften av jordens språk riskerar att försvinna under innevarande sekel. Det betyder att över 3000 språk i världen står på den lingvistiska utrotningslistan.

Det är med denna språkutarmning som bakgrund som Europarådets konvention om regional- eller minoritetsspråk tillkommit. Konventionen innehåller bestämmelser om att de som använder språken också skall ha inflytande över åtgärder som berör användningen av språken. I praktiken innebär detta att alla beslut i frågor som rör språk och kultur skall hänvisas till politiska beslut i de berörda kulturregionerna. Exempelvis fastslår avtalet att staten skall tillse att minst en radio- och TV-kanal skall etableras i de berörda kulturregionerna som alternativ till de statliga kanalerna.

Detta avtal har i Sverige varit ämnet för två utredningar. Slutsatsen i den första utredningen i början på 90-talet var att Sverige inte skulle behöva ansluta sig eftersom "vi i Sverige ligger så långt framme när det gäller efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna, att det inte är nödvändigt att manifestera detta genom att ansluta sig till denna typ av konventioner" (uttalande av tjänsteman i statsförvaltningen).

I samband med Sveriges inträde i den europeiska unionen aktualiserades frågan om en anslutning till Europarådets småspråkskonvention. Regeringen tillsatte då en ny utredning. Huvudman för utredningen var Jordbruksdepartementet, vilket förvånat många eftersom språk- och kulturfrågor knappast är agrara till sin karaktär. I jordbruksdepartementets direktiv (maj 1995) står bl.a. följande punkter, vilka illustrerar statens officiella hållning:

  • Avtalet, som är att anse som en kulturkonvention, är ägnad att skydda och utveckla "historiska" regionala språk och minoritetsspråk.
  • Varje stat bestämmer själv, med vissa begränsningar, vilka stycken eller punkter som den skall ansluta sig till.
  • Det är möjligt för en stat att erkänna att ett visst minoritetsspråk talas inom landets gränser, men avstå från att åta sig att tillämpa bestämmelserna.
  • Avtalet avser inte att skydda vare sig dialekter eller invandrarspråk.
  • Varje stat bestämmer själv om ett språk talas av så pass många att det skall omfattas av konventionen.
  • Förslag till finansiering av kostnaderna bör tas fram, med utgångspunkt att offentliga sektorns totala utgifter ej bör öka.

Av denna sammanställning framgår tydligt två saker. Dels att det är den svenska staten som tar sig rätten att avgöra framtiden för de regionala språken och kulturerna inom dess gränser och dels att den svenska regeringen redan i direktiven till utredningsgruppen, direkt eller indirekt, lagt fast vilka begränsningar man lägger på utredningsresultatet.

Jordbruksdepartementet tillsatte en kommitté – Minoritetsspråks- kommittén – som presenterade sitt betänkande 1997, flera år försenat. De regionala språken i Sverige avfärdades som varande svenska dialekter och omfattas då inte av konventionens bestämmelser. Både Minoritetsspråkskommitténs betänkande och regeringens riksdagsproposition präglades av tydliga brister, bl.a. följande:

  • Regeringen tog i propositionen inte hänsyn till viktiga delar i innehåll och omfattning av den nämnda småspråkskonventionen. Man bortsåg nämligen från det regionala språkmönstret i Sverige trots att detta mönster utgör en central del av konventionstexten .
  • Regeringen bortsåg helt från att EU, enligt Maastrichtavtalet (ytterligare förstärkt i Amsterdamavtalet), förlagt språk- och kulturfrågor till regional behandling och inte till centrala organ såsom fallet varit vid förarbetena till propositionen.
  • Regeringen brast i öppenhet i frågan och förbigick en regional debatt, vilken är nödvändig i kultur- och språkfrågor av denna typ. Frågan om de regionala språkens överlevnad är inte en fråga som skall eller kan avgöras i slutna centrala utredningsrum.
  • Regeringen fördunklade frågan genom att felöversätta den ursprungliga engelska konventionstexten på avgörande punkter. "Charter on Regional or Minority Languages" översattes med "Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk". Regionbegreppet är i ett Europasammanhang inte identiskt med begreppet "landsdel" utan ett gränsöverskridande begrepp medan "landsdel" är inomstatligt. Detta är en väsentlig och avgörande skillnad i människorättssammanhang. Det är förvånande att manipulerandet i översättningen av centrala principiella delar av en internationell konvention kunde passera lagrådet, trots att man blev uppmärksammad om felöversättningen.
  • En ytterligare fördunkling av språkfrågan gjordes genom att man i propositionen slog ihop två olika sakfrågor – och utredningsbetänkningar – och kallade den sammanslagna propositionen för "Steg mot en minoritetspolitik". Propositionen innehöll sålunda två olika frågor: dels anslutningen till Europarådets småspråkskonvention och dels anslutningen till en helt annan separat konvention, Europarådets konvention för nationella minoriteter. Detta försvårade för utomstående – inte minst för riksdagsmännen – att ta ställning i de två separata sakfrågorna.

Riksdagen godkände regeringens proposition "Steg mot en samlad minoritetspolitik" den 2 december 1999. Det regionala språkmönstret i Sverige – och därmed det skånska historiska språket - fick inget omnämnande eller erkännande i detta beslut.

2. Konventionen för skydd av kulturella minoriteter
Man har kunnat konstatera att nationalstaten är varje mindretals största fiende. Nationalstaten har strävat efter att assimilera andra nationella grupper innanför sina gränser. En del europeiska stater har försökt driva en offensiv assimileringspolitik. I Sverige kallar man denna politik för "integrering". Statsmakterna försöker alltså skapa ett homogent nationalfolk inom sina gränser.

I stater som hemfaller åt sådan enhetskulturell uppbyggnad har mindretalen stora problem. På grund av denna typ av centralistiskt baserad kulturpolitik har Europarådet utarbetat en konvention till skydd för Europas kulturella mindretal och regionala särarter.

Konventionen innehåller en lång rad vittgående rättigheter för mindre- talen i Europa. Dessa får rätten att använda sina egna språk på olika områden, få undervisning på det egna språket om den egna kulturen och den egna historien samt få rätten att skylta på platser, vägar, etc. på det egna språket.

Denna konventionen – "Convention for the Protection of National Minorities" - som handlar om skydd för kulturella minoriteter har varit ämnet för flera utredningar. I en promemoria från UD skriver man: "Konventionen innehåller ingen definition av begreppet nationella minoriteter. Detta dels för att man insåg att man omöjligen kunde enas om en sådan."

Man nämner inte att Sverige var den stat som i Europarådet kraftigast protesterade mot användandet av ordet "folk" i konventionstexten. Man krävde att begreppet "folk" skulle ersättas med "befolkning". Sverige ville inte riskera att man skulle ifrågasätta den officiella myten om en homogent "svenskt folk", dvs. den gällande myten om Sverige med "ett folk, en historia, ett språk och en kultur".

3. ILO-resolutionen 169
Sverige har inte, till skillnad från Finland och Norge skrivit under och ratificerat FN/ILO resolutionen "ILO Resolution Nr 169" vilken ger ursprungsbefolkningar rättigheter på flera plan, inte minst territoriella. För Sveriges del gäller denna resolution samerna. Det är framförallt paragraf 14 (som ger samerna rätten att äga och besluta över de landområden som traditionellt och historiskt tillhör dem) som den svenska regeringen har problem med. Det "Sameparlament" som skapades under 90-talet är inget egentligt beslutande organ och har därför inte makten att besluta i markfrågor. Det är istället per definition en rådgivande svensk myndighet. Det förvånade också omvärlden när Sverige gick rakt motsatt väg än den konventionen anger och i mitten på 90-talet drog in samernas ensamrätt till jakt på småvilt inom deras landområde. Detta går naturligtvis helt på tvärs emot resolutionens anda.

En framträdande minister i den svenska regeringen uttalade i massmedia för ett par år sedan att Sverige inte önskade ratificera resolution 169, "man ville först utvärdera konsekvenserna i de båda grannländerna Norge och Finland innan Sverige kunde ansluta sig till resolutionen".

I detta sammanhang är det intressant att notera att Sverige inte heller inkorporerade Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna från 1949 i den svenska lagstiftningen. Sverige var en av de absolut sista staterna i Västeuropa att göra detta. Detta gjorde man den 1 januari 1995 eftersom det var ett EU krav för Sveriges medlemskap i unionen, 46 år efter konventionens tillkomst.

4. Europarådets charter för regionalt självstyre
Europarådet introducerade 1995 en ny konvention - European Charter of Regional Self-Government - som skall reglera förhållandet mellan staten och regionerna i det nya "Regionernas Europa" som håller på att växa fram. Tillräckligt många stater i Europa har undertecknat och ratificerat konventionen för att denna skall vara gällande. Rent formellt är konventionen inte gällande för Sverige eftersom man väljer att inte underteckna och ratificera den, men det kommer ändå att bli svårt att bryta mot dess andemening eftersom Sverige numera är en del av den europeiska gemenskapen.

I Europarådets konvention för regionalt självstyre står t.ex. att staten inte får öronmärka kulturanslagen till regionerna, vilket faktiskt görs i Sverige till nästan 100%. Det är också i denna konvention som subsidiaritetsprincipen, som reglerar beslutsfördelningen mellan stat och region, är tydligast beskriven.

Det historiska skånska språket
Det skånska språket är ett utmärkt och belysande exempel på den ovan beskrivna demokratiska och politiska problemställningen. Med det skånska språket avses här det språk som talats i Skåne i historisk tid och som utvecklats inom ramen för Skåne som del av det danska riket. Detta gäller även för de övriga östdanska provinserna Halland, Blekinge och Bornholm. Detta språk möter vi i skånska lagen från 1000-talet och det har talats av folkets breda lager. Det påverkades först på ett folkligt plan under 1800-talets senare hälft när den svenska folkskolan växte fram och det talades av människor fram till bara för någon generation sedan. Detta historiska skånska språk är sålunda inte dagens "skånska" som talas av befolkningen i regionen idag. Man kan ge detta gamla språk olika beteckningar men det är i inget avseende svenskt. Den språkvetenskapliga bakgrunden för detta Skånelandsspråk har beskrivits av docent Helmer Lång.

Situationen för Skånska språket
Situationen för detta gamla skånska språk är svår och hänger ihop med den officiella svenska politik vilken går ut på att bortse från Skånes icke-svenska bakgrund. Detta har lett till att historieundervisningen i skånsk-dansk bakgrund inte förekommit. Dessutom har en utpräglad negligering av skånsk kultur och skånska uttrycksformer varit allmän. Likaså har skånska språket förvisats "till arkiven" och förlöjligats på olika sätt. Förbud att tala skånska i radio av anställda vid Sveriges Radio/TV gällde till för bara något årtionde sedan mm. mm.

Ett slående och övertydligt exempel på centralmaktens ovilja åskådliggjordes i samband med hanteringen av förarbetena till den proposition som föregick Sveriges anslutning till Europarådets småspråkskonvention 1999. Här vägrade man helt enkelt att gå i dialog med skånska kulturorganisationer.

Inför en eventuell svensk anslutning till Europarådets småspråksavtal tillsattes en utredning – Minoritetsspråkskommittén. Två skånska kulturorganisationer sammanställde rapporter och skrivelser om det kulturregionala mönstret i Sverige och specifikt om det historiska skånska språket. Dessa tillställdes kommittén. Ett antal förslag framställdes om hur det skånska och andra regionala språk i Sverige skulle erhålla ett erkännande i propositionen om en ny svensk kulturpolitik. Dessa baserades på Europarådets olika konventionstexter rörande språk och kultur. Dessa två organisationer var Stiftelsen Skånsk Framtid (SSF) och Skånska Akademien som var för sig hänvände sig till utredare, regering och utskott. SSF baserade sina skrivelser på bl.a. internationella konventionstexter om kulturella grupprättigheter samt danska språkforskares bedömningar. Skånska Akademien har bland sina ledamöter har betydande språkvetenskaplig kompetens som man utnyttjade.

Avsikten med denna och tidigare skrivelser i språkfrågan är att säkerställa kunskapen och överlevandet av det skånska språket så att framtida generationer, dels:

  • får en förståelse för den egna kulturen.
  • får tillgång till det skrivna skånska kulturarvet.
  • får en förståelse för det historiska sambandet
  • ges den respekt för det egna språket och de kulturella uttrycksformer som skapar stolthet och självförtroende hos individer.

Det är således inte alls frågan om att ersätta det etablerade svenska skriftspråket med skånskan. Erfarenheterna från andra delar av Europa visar dels att användandet av flera språk är både möjligt och önskvärt och dels att ha ett särskilt hemmaspråk ger en speciell förankring i närmiljön. Ytterligare språkkunskap i det dagliga livet ökar således kulturkvaliteten. Anammandet av ytterligare språk utesluter inte de andra, tvärtom berikas dessa.

Språkfrågan har heller inte att göra med etnisk grupptillhörighet. Språket är en av de kulturella uttrycksformer som knyter sig till regionerna och ger dessa en särprägel. I dagens globala värld flyttar folk in och ut ur regionerna. Att ta hänsyn till och vårda en regional särprägel knyts alltså till platsen (kulturregionen) och inte till de personer som för tillfället finns i respektive region.

Följande skrivelser tillställdes av skånska kulturorganisationer - NGO:s - de olika offentliga instanser som hanterade frågan inför Sveriges anslutning till Europarådets småspråkskonvention, bl.a. Minoritetsspråkskommittén, Jordbruksdepartementet och regeringen:

Ingen av dessa skrivelser blev besvarade trots påstötningar. Denna brist på vilja att kommunicera med medborgare och intresseorganisationer utanför den offentliga kretsen synes utomordentligt märklig eftersom Sverige så starkt driver frågan om offentlighet i förvaltningen. I detta ärende har man från regeringens sida inte tagit någon som helst kontakt med berörda kulturorganisationer.

Lika märkligt är, att man i den utredningstext som ligger till grund för det beslut som Riksdagen använt i småspråksfrågan, beskrivit det skånska språket som "en svensk dialekt". Detta är både historiskt och språkvetenskapligt fullständigt felaktigt. Någon förklaring på hur ett språk som utvecklats i en region, som under mycket lång tid varit en del av Danmark (d.v.s. utanför Sveriges gränser fram till 1658), gavs inte.

Det framstår som mycket tydligt att Sverige i denna fråga inte lever upp till de fyra konventionerna som omnämnts ovan.

Nödvändiga åtgärder
Statsmakterna världen över måste i dagens läge anpassa sig till en ny situation där de mänskliga kulturella grupprättigheterna respekteras. Det räcker då ens inte med att se till att konstitutionella basrättigheter finns inskrivna i lagtexter och liknande. Det är helt avgörande att staten dessutom aktivt och positivt agerar på ett sådant sätt att rättigheterna också efterlevs och att de regionala kulturerna inom dess gränser erkänns, utvecklas och ges stöd för detta.

När det gäller de små språkens överlevnad runt om i världen måste aktiva insatser göras. I Europa ställs medel till förfogande av EU- parlamentet för småspråksstöd. I Sverige har de regionala språk, som finns och som har sina rötter i dansk, norsk och gutnisk bakgrund, inga möjligheter att få del av EU:s språkstöd. Detta beror inte på att de berörda människorna inte önskar det, utan för att den svenska staten undlåtit att erkänna det regionala språkmönstret i landet och därför inte godkänt dessa språk inför ratificeringen av Europarådets småspråkskonvention från 1992.

En mångfaldsbaserad regional kulturpolitik
Det framstår som nödvändigt, om staten som institution skall kunna fungera kulturpolitiskt positivt i det nya "Regionernas Europa" som håller på att växa fram, att statsmakten anammar en helt ny kultursyn. Denna måste baseras på en genuin önskan att respektera och stödja utvecklingen av de regionala kulturmönster som växt fram i regionerna under historiens gång. Språkfrågan är en del av en sådan kulturpolitik.

För Sveriges del innebär detta:

  1. att Sverige accepteras som en regionalt flerkulturell stat, d.v.s. består av regioner med olikartad historisk och kulturell bakgrund.
  2. att en logisk regionindelning skapas, där historiska såväl som framtidsmässiga faktorer ingår. Exempelvis måste de historiska, politiskt/administrativa och EU-anpassade gränserna sammanfalla.
  3. att beslutssystemet inom staten fördelas på kommunal, regional och statlig nivå enligt subsidiaritetsprincipen (se Europarådets konvention om regionalt självstyre).
  4. att kulturpolitiken helt och hållet regionaliseras, vilket innebär att det är tveksamt om statliga kulturaktiviteter skall bedrivas överhuvudtaget.
  5. att statlig radio och TV kompletteras med självständiga regionala enheter.
  6. att EU-representationen i t.ex. EU:s Regionkommitté ges ett tydligt regionalt mandat.
  7. att ansvaret för skola och utbildning regionaliseras.
  8. att byggande, planering och miljöfrågor regionaliseras.
  9. att den regionala politiska representationen och det politiska ansvaret förstärks och utvecklas.

Krav i småspråksfrågan
Med denna skrivelse följer kravet på en modern regionbaserad kulturpolitik. Denna nya politik är redan etablerad i flera federala EU- stater. I andra – t.ex. Storbritannien, Belgien och Spanien - är den på stark frammarsch. Emellertid finns det några centralistiska stater, bl.a. Frankrike och Sverige, som kämpar emot där den regionbaserade kulturpolitiken har svårare att få fäste.

För Sveriges del gäller:

  1. att en ny regionbaserad kulturpolitik måste skapas där de historiska regionala språken ses som en viktig och positiv del av det gemensamma kulturella arvet.
  2. att frågan måste flyttas från den centrala statsnivån till regionala organ, närmare människorna, vilket både EU:s och Europarådets konventioner och avtal anger. Detta är nödvändigt för att kunna bevara den regionala språkmångfalden.
  3. att det historiska skånska språket måste erhålla någon form av officiellt erkännande.

Marieholm 21 februari 2001

Göran Hansson
Marieholm

Peter Broberg
Landskrona

© SSF

 
  Back
Main Page